Det här är Paris, men jag har en stående invit till London. Och jag planerar att komma iväg redan i slutet av september. Boendet är ordnat, och allt det kommer kosta mig är några hundra kronor som jag blir tvungen att lägga på Ryan air, och några tubar kaviar som värden i fråga kräver för att jag ska få tak över huvudet.

Fair enough, som man säger.

Annars så ser jag fram emot hösten, och det är uppenbarligen då saker och ting händer. Och jag vill nu citera Petter, precis som man gjorde när året stod på 1998, då när man hade alldeles för stora byxor, och spred ett hiphop-element via tuschpennor och sprayburkar. (Modifierar citatet, då när jag inte dricker whisky. Basha mig, gör det.)

Mitt motto är som lotto, jag håller drömmen vid liv, planerar mina kliv, i livets stafett, vill ha en förstaklassbiljett, göra rätt, köra fett och dricka rosé med en tilltalande etikett. 

Edit : (10 minuter efter det att jag publicerat inlägget.)

Emilie Björk är definitionen av MESTLOL!

I have had it with these motherfucking babies on this motherfucking plane!

Underdrift : I have a thing for subways. 

Jag scoutar mina framtida resmål efter kriterier som; Tunnelbanesystem tillgängligt, inte tillgängligt. Och så måste det vara varmare än i Sverige, såvida jag inte hamnar någonstans i Asien, där vacker natur sveper mig från marken. Där jag känner mig som Ulf Lundell. 

* Subways are so addictive. The environment, the puls, the people – everything.

Jag får inte öppna några julklappar i år, och det är ju lite tråkigt. Det är ju i det nöjet ligger. Jag är precis som vilket barn som helst på den fronten. Att bli utdelad paket, och sedan ruska om det och försöka fundera ut vad som gömmer sig där inne i kartongen, det är nog jul för mig, när jag tänker efter. Förväntans tider är det sannerligen, men det spelar ingen roll vad man får. Jag blir glad oavsett om det är en deo från konsum för 30 kronor eller ett playstation 3 som går på lite mer än hundra gånger mer. Det är i paketpappret som charmen ligger.

Jag får vänta på mina julklappar i år, men det gör ingenting. I slutet av januari åker jag och Yoko till Alicante, och sedan några veckor senare förväntas min Canon eos 5D mk2 levereras hem. Så det där med julklappar och julafton har förlorat sin betydelse, speciellt i år.

(Det där om att jag skulle bli lika glad över en deo som över ett playstation 3 är givetvis en lögn. Jag är väl inte pensionär, som får presenter av barnbarnen. Det skrevs endast ner pga. att upprätthålla en god och trevlig fasad. Och den som påstår att något liknande stämmer in på denne, som inte är 60 år fyllda, den människan ljuger, alternativt är det en galning som inte ser de bra sakerna i att vara en god materialist)

Medan märken som Acne verkar ha tagit en paus från de hysteriska modesvängarna, och istället satsat på en mer elegant framtoning, med eller utan någon twist så är det snarare motsatsen som visas upp i Paris. Och jag blev inte imponerad av det jag såg folk gick klädda i. 

Jag förväntade mig en käftsmäll som inte var laddad med något annat än ren inspiration. 
Men vad fel jag hade.

Det som cirkulerade mest kring centrala Paris var kostymklädda yuppies som gled runt på vespor. Inget illa med det, inte alls. Det är en fantastisk kombination – Kostym & Vespa. Men det är mer en självklarhet än något nytänkande. Eller hur? 
Resterande människor trampade runt i dåligt åtsittande jeans och solblekta tshirts. 

Kläderna som jag blev intresserade av hittade jag på Burberry, och i någon liten butik på Rue De Rivoli. Och Burberry är ju ingenting man köper bara sådär ”hejsan svejsan”, för en snygg trench eller en kavaj går ju på ungefär mellan 30 000- 45 000 kronor. 

Shoppingen blev därför inte det jag tänkt mig, men det gör egentligen ingenting. För jag hade en alldeles utmärkt semester överlag. 

Det jag kom hem med var istället:

* Två st fotoböcker från Colette.
* En vit parkasjacka från H&M som jag bara sett i magasin och King innan. 300 kronor är inte så mycket att bråka om. 
* Ett par mörkblå mockaskor som jag hittade på Rue De Rivoli. Märket Skoskav.
* En scarf från April 77 Gallery.
* Colette’s egenkomponerade blandskiva som jag lyssnar igenom i skrivande stund. Det grämer mig lite att jag köpte den, för den kostade 28 EURO och det jag hör är inte värt mer än 50 spänn.

För ett par år sedan så bestämde jag mig för att testa på högskolan. Min plan var inte seriös, utan jag valde att studera för att ha någonting att göra. För att bli någon, och dessutom var det ganska skönt att slippa säga att man är arbetslös, man kunde istället kunde svara ”jag är student, men arbetslös om några år”. Det var som en sorts befrielse, hur jävla idiotiskt det än låter.

Jag fick inte ut någonting av mina 17 poäng som jag tog. Engelska A – vilket skämt. 

Därför är det extra skönt att man upptäcker att man endast har 4000 kronor kvar att betala till djävulens påfund (läs;csn), när man läser posten som man missat medan man varit i Paris en vecka. 

Och jag som inte trodde att jag hade någonting att se fram emot efter min semestervecka.
Men fatta – 4000 kronor. Det är ingenting.

Vad säger ni om det? Kära akademiker som sitter med hundratusentals kronor i studielån, men ändå jobbar som servitriser och liknande på grund av att ni har valt att utbilda er till diverse yrken som inte passar konjukturen i Sverige just nu, och inte på flera års framtid.

Jag är ganska nöjd. 

Annars längtar jag tillbaka till plaskande i fontäner och fräsiga utsikter.

(Jag turistar omkring i Tour Mont Parnasse) 

Gårdagskvällen var mäktig. Det blev som vi hade bestämt och vi åt middag i Tour Mont Parnasse. Trerätters blev det. Hummersoppa, nån konstig köttbit och en lyxig dessért. Kalaset var dyrt och jag tänker knappast skriva ner vad det kostade att avnjuta måltiden i tornet. 

(Utsikt från vårat bord. Middagen var värd varenda Euro-peng jag hade i plånboken. Livin’ large.)

Idag så besökte vi Louvren och trängdes med tusen japaner. Vi stannade inte speciellt länge utan tröttnade när trängseln blev för påtaglig. Vi hann åtminstone se Mona-Lisa och några andra viktiga konstverk som var utpekade på kartan som vi snodde i receptionen. 

(Mona-Lisa: Upplevelseindustrin som du aldrig kan ta dig fram till)

Efter Louvren begav vi oss till området La Defense, som vi inte besökt tidigare. Nu när jag besökt stället kan jag lätt konstatera att det var lite surrealistiskt att spatsera runt där. Jag tog mer kort än alla japaner tillsammans. 

(En del av La Defense)

Efter La Defense var det dags för ett återbesök på Colette. Jag köpte två fotoböcker och Johanna spenderade lite pengar på en bok om klädikoner och designers. Mycket bra inköp.

Nu sitter jag återigen i lobbyn och känner mig lite sorgsen över att vi lämnar Paris i morgon bitti. Men det har varit en trevlig vecka, och jag ska definitivt ta mig tillbaka så fort jag känner för det igen. 

Godnatt.
(Fotoblogen uppdaterad)

(Bild tagen av någon okänd på flickr)

Tänkte passa på att äta middag i Tour Mont Parnasse. Restaurangen ligger på 54e våningen och har en höjd över marken på 196 meter. Det är lagom, tycker jag. 

Dessutom erbjuder tornet Europas snabbaste hiss som tar en 196 meter upp i luften på ca 35 sekunder.

Skrivandet till Kuriren går f.ö ganska bra. Jag har kvar en kort krönika, resten är fixat. Men vad ska jag skriva om?  

(Bild: Utsikt från Palas de Tokyo)

Åt middag på världens bästa ställe. 

Palais De Tokyo. 

Terass, utsikt mot eiffeltornet, DJ som spelade bra musik och mat i en helt okej prisklass. Vi beställde in vin och satt kvar ett tag för att komma igång inför club Truskel. 

Truskel däremot, det var det sunkigaste stället jag suttit min fot på. När vi kom in så visades det fotboll på storbildsskärm och baren såg ut att vara från innan sekelskiftet. Väldigt snopet med tanke på att en gata bort så var det stor gatufest med och gigantisk volym som spelade SMD, Krazy baldhead m.m. Vi trodde att standarden för kvarteret sattes redan där, men vi hade fel. 

Aldrig mer Truskel, hör du det Becca? Aldrig mer.

(Bild: Jag på Palais De Tokyo)