Det första stycket inleds med vinden. Du och Johanna Z har gömt er bakom den brantaste branten i trakterna kring Balsta dagis. Ni är förälskade, trots att ni inte vet om att det ni känner är någonting som skulle kunna liknas vid kärlek. Ni är ju barn. Ni pussas och du märker att omgivningen är vacker, och att den byggs upp av liljekonvaljer, och mossan som vuxit fast på berget – den är mer grå än den var i förrgår. Du tycker inte att det gör någonting, för liljekonvaljernas närhet ger färg och det är ju det som behövs nu – Färg. Du vill plocka upp en av dem, liljekonvaljerna, och ge den till Johanna, för du har sett att män ofta uppvaktar kvinnor med blommor på film, och du vill göra detsamma. Men det är någonting som håller dig tillbaka. Du har nämligen fått det berättat för dig att liljekonvaljerna är fridlysta och kanske tom. giftiga. Det var mormor som berättade detta för dig, och du lyssnade och lovade att du aldrig skulle plocka liljekonvaljer. Och du lämnar idén, för du respekterar mormor och du tycker om henne, och du vet inte alls hur du kommer ställa dig till samma mormor ungefär 17 år senare. Men just nu spelar det inte någon roll, för nu är det bara du, liljekonvaljerna och Johanna Z och snart ska ni äta mellis med resten av era kompisar.

Det andra stycket inleds med dig och en blond tjej. Du och hon har hamnat i ett avskilt rum på en fest som utspelar sig ute i Hällby. Du är 13 år, är blondare än Eminem  och har golfkeps. Du är sedd som söt, och du tycker om det. Men egentligen är du alldeles för blyg för att kunna ta dig för någonting som har med det andra könet att göra. Hon – 16 år, minst c-kupa och snygg. Du vet inte riktigt hur man gör, för du har aldrig befunnit dig i den här situationen förut, men det gör ingenting för hon – med brösten, hon verkar veta en hel del. Du har dina byxor nere vid fotknölarna och ligger utbredd på en dubbelsäng, och du observerar rummet och du ser porträtt på några människor, som du förmodar är familjemedlemmar till den här konstiga personen som anordnat festen. Du juckar och håller på, och hon stönar, men du tycker hon låter konstigt, och det här var ju inte alls så som du föreställde dig allting. Var är ljusen, tänker du. Du håller på i några minuter men utan resultat, och till slut tappar du lusten och ställer dig upp. Du tar på dig dina kläder, och du möts av en hatisk blick som inte vill någonting annat än att se dig brinna i helvetet. Du stammar fram några ord, och tackar, och går din väg. Du lämnar rummet, du lämnar festen, du lämnar allting som har med den här kvällen att göra. Du ser dig inte ens om. Du sätter dig på nattbussen, bort från Hällby och in mot stan, tänker du. Bort, bort, bort. På bussen ser du några bekanta ansikten, men du vill inte bli sedd – Du vill inte ens bli hörd, så du gör dig så liten som du bara kan. Och du lyckas, för de märker inte av din närvaro och du är glad för det. Du ser Eskilstuna passera utanför, och snart kommer du stanna utanför Tingsrätten och gå av, och sedan vandra hemåt. Du vet redan vad som väntar när du kommer hem – En mamma som är upp över öronen orolig för dig, och som genast kommer att tvinga dig att blåsa henne i ansiktet, allt för att vädra sprit eller annan onyttig arom. Men du har framförhållning och har förberett allting genom att trycka i dig Jenka-tuggummin i tusental. Men du är inte där än, för du sitter kvar på bussen, och du ser fortfarande hållplatser passera. Du frågar dig själv om kvällen var värd yrvädret som väntar när du kommer hem, och du har i åtanke att du har knullat för första gången i ditt liv. Du borde känna dig som en majestät men allt du känner är en bottenlös besvikelse. Du tycker att det är mycket väsen för ingenting, och att du är blåst på konfekten. I samma ögonblick bestämmer du dig för aldrig mer ha sex, för det är ju trots allt skönare att runka. 

Det tredje stycket inleds med att du slår upp ögonen. Var är jag, tänker du. Allt du ser är stjärnor, och nu slår det dig att du ligger på marken. Men var, det vet du inte. Du försöker resa dig upp men det är lönlöst, och nu minns du. Du och Jonny har delat på sprit som han fått från sin storebror, och enligt ”säkra källor” skulle det vara läkarsprit, men det var ingenting du funderade något vidare över iom att du tidigare hade avfärdat ryktet om läkarsprit som en myt. Du hör Jay Z – It’s like this, och nu ser du det gula huset och nu vet du precis var du är någonstans. Du ligger i Annicas trädgård, avtuppad och hjälplös. Du hör några ropa efter dig och du hör steg, men du kan inte avgöra vart ljuden kommer ifrån. Du blundar och snart är hör du ingenting. Vid nästa ögonblick du slår upp ögonen så snurrar det, och du känner att någon har tagit tag i dina ben och drar runt dig i cirklar. Du försöker få fram några ord, men misslyckas, för spyorna du har i din hals tystar allting som har med ord att göra. Nu ser du att det är John, den kortväxte koreanen, som försöker dra in dig till Annicas rum i källaren. Och nu svartnar det för dig igen. Vid nästa ögonblick du slår upp ögonen är du i Annicas rum. Du ligger i en säng och är nedbäddad under det största duntäcket du någonsin sett. Nu är det svart, men du hör röster. Rösterna skriker något om en ambulans, och om att någon inte har någon puls. Du hör någon ringa 112 och du undrar vad som händer, och du vill så gärna fråga men det går inte, för du kan inte ge ifrån dig något livstecken, hur gärna du än vill. Du är ett kolli. Plötsligt känner du ett tryck i bröstet som gör så ont så att du bara inte kan ligga still, så du sätter dig upp med ett ryck och du exploderar över det fina duntäcket. Nu hör du hur folk skriker något om blod och du har fortfarande inte öppnat öppnat ögonen, men du anar att det har någonting med dig att göra. Nu öppnar du  försiktigt ögonen, och ser det blodröda täcket nedanför dig. Du ber om ursäkt via telepati, för det där med tal och konverserande är du ljusår ifrån att bemästra vid denna stund. Och nu svartnar det för dig igen och den här ridån håller i sig, och när du vaknar vill du inte veta av någonting, för du befinner dig i en konstig säng, bredvid en snarkande man som har en slang i armen, och det tar några sekunder innan du upptäcker att även du har en slang i armen, och du lägger ihop ett plus ett och det är nu du vill dö på riktigt.

Det fjärde stycket inleds med ljuden av en surrande tv. Du och L befinner er i ditt pojkrum på Köpmangatan 50. Du föreslår att ni ska stänga av tv’n och istället lyssna på musik, men L insisterar på att ni ska titta på tv. Låt gå, tänker du. Du hade redan innan L kom informerat henne om att det skulle bli en tidig kväll, för du hade läxor att göra, men läxorna var i själva verket en viktig cs-match som skulle starta tjugoettnollnoll. Du och L sitter tätt, och du är lite rastlös. Du tänker på taktiker, och du skäms nog inte ens över att du inte ägnar en tanke åt tjejen som sitter bredvid dig. Plötsligt överraskar L dig med en kyss och du vet inte riktigt hur du ska reagera, för du har ju egentligen inte tid med det här. Du kysser tillbaka, på ett väldigt icke-passionerat sätt och du kan inte låta bli att lägga märke till att hon låter väldigt mycket när hon kysser. Varför låter hon så, tänker du. Hon låter ungefär ”mmmmmmmm”, och du kan heller inte låta bli att undra om hon är medveten om att hon kysser dig, eller om hon tror att hon är i full färd med att mumsa i sig någonting från Marabou. Tiden rinner iväg, och du känner att du nu måste förbereda dig inför vad som komma skall. Du följer L till bussen, och skyndar dig sedan hem. Du parkerar dig framför datorn, du kollar din cfg och drar ut tillräckligt mycket sladd till musen för att dina ninja reflexes skall fungera som de skall. Några timmar senare sitter du avslappnad framför datorn, och du ser scoreboarden – och det är en vacker syn. Du har topfraggat på samtliga maps, och trots att det är en av Sveriges bästa klaner du, och dina klankompisar, fullkomligen pulveriserat så blir du kallad för xiiter. Men du är van, och du vet vad du skall svara och du svarar: 1m 1337, U R n00bs. Och nu tänker du på L, och inser att du aldrig kommer att bli kär i henne, så why bother? Du är redan på väg in på en public server, och du fakenickar och du döper dig till ”No man is an island, but im bloody Ibiza”.

Det femte stycket inleds med gap och skrik. Hon gråter, men du har bestämt dig för att inte ge dig förrän hon mår lika dåligt som hon fått dig att må de senaste månaderna. All tid i ovisshet har gjort dig galen, och nu går du baklänges, framför henne och bara skriker ut det du velat skrika i flera månader. För nu vet du att det är slut, och att det inte finns någon som helst chans för någonting alls. Du har bestämt dig för att markera ditt mående, och hur hon fått dig att känna dig, genom att markera detta med ett raseriutbrott världen sällan skådat, och du har skridit till verket. Tårarna fortsätter rinna ned för hennes kind, men du – du är inte alls nöjd med vad du åstadkommer, för du vill egentligen inte se henne gråta. Du vill bara att hon ska förstå hur dåligt du har mått, så du har egentligen inte något val. I synnerhet inte med tanke på att hon tidigare ignorerat alla dina känslor, och kört solo genom relationsdjungeln. Du känner ditt hjärta bulta, och det skriker, och det skriker nästan lika högt som din röst ljuder. Din röst ekar i kvarteret, som i övrigt är tyst. Och nu är hon framme vid sitt hus, och du stannar och inser att du har gått för långt. Förlåt, tänker du. Men du var tvungen att göra detta, och det vet du så väl om. Men ändå kan du inte låta bli att känna dig som den minsta människan på jorden. Du går hemåt, och du skäms över ditt beteende. Att du var en idiot som lät dina känslor rinna över och såra en annan människa. För det sista du vill är att få någon att gråta. Och nu bestämmer du dig för att aldrig mer släppa någon in på livet. Att du aldrig mer ska känna saker. Att du aldrig mer ska låta känslorna ta över. Och du bevarar löftena, och övervakar dem med järnhand i hela fyra år, för då är det dags igen. Men det vet du inte nu när du är på väg hem. För du är fortfarande sårad och väldigt ledsen.

Det sjätte stycket inleds med musik och gott humör. Du är på fest, och du har en massa vänner omkring dig. En hel hord, nästan. Tiden på dygnet är då när de blyga människorna byter skepnad, och istället förvandlas till människor som pratar alldeles för mycket, och det tack vare en tunn alkoholstrimma som tagit över kroppen. Det är ungefär nu volymen går från salong till rave och folk börjar prata om vilket dansgolv de ska gästa. Men du, och dina vänner, ni bor i Eskilstuna, och utbudet för kvällen är glest. Snudd på pinsamt. Men just ikväll bryr du dig inte, för du är glad, för du har bestämt dig för att lämna allting i förmån för Stockholm. Och du hoppas, kanske vet, att du någon gång kommer att komma tillbaka till allting och känna en belåtenhet. Men det finns inte på kartan just nu, för all fokus ligger på den här kvällen, och inte på om hur det kommer kännas om några år. Två timmar senare befinner du dig på Raw’s dansgolv och du har det kul, och du undrar varför det aldrig är så här kul längre. 

Det sjunde stycket inleds med trafik. Du sitter på tunnelbanan. Du ser Stockholm, och du ser den där bron vid Gullmarsplan. Den som du kallar för Gullmarsbron. Du tänker tillbaka på många tillfällen som du har upplevt och att du gått miste om många saker, och att du är glad. Att du saknar och tycker om, men också att du accepterar hur det ligger till, och att du ler och bara.. tittar. Du har fått reda på några saker, och det var egentligen det enda du begärde, för nu känns det. Det känns som att du är nöjd nu, och att du inte har någonting att gapa efter. Och du lyssnar på Gui Boratto och läser Murakami, och du tar på dig solglasögonen för det är fortfarande kvällssol och allting – allting är perfekt. Du har några missade samtal, du har några sms som väntar på att bli besvarade, men just nu spelar dem inte någon roll. För oavsett vad som händer, vem som än vill dig någonting, så får det vänta. För nu är det bara du, du och åter du. Och du kommer hem, och du möter avtryck i form av ett vattenglas som fortfarande står placerat bredvid sängen, men det gör ingenting, för du har som du redan vet accepterat allting. Och nu vet du hur du skall agera för första gången på flera månader, och du tycker att det känns som en befrielse – Och det är du värd.

Och det åttonde stycket är inte skrivet än. Spekulera gärna. 

Och nu upptäcker du att klockan är 22.35. Och du inser att det är dags för att borsta tänderna, så du funderar ingenting mer, utan du går helt enkelt och borstar tänderna.

5 lovers

Knackar på dörren. En välkomnande röst ljuder från andra sidan. Jag går in.

- Hej, är du redo? Har du skakat av dig vårt förra samtal? Känner du dig redo för att ta det hela ett steg längre?

Många frågor, svarar jag. Är det inte jag som skall vara frågvis, nu när jag ändå ligger här på din slitna skinnsoffa. Det är ju som på film, har du inte tänkt på det? Jag ligger här och berättar om vad som rör sig inom mig, medan du sitter på en snurrstol, och låtsas plita ner notiser på ett block som redan är överfyllt med anteckningar. Anteckningar som säkerligen är hämtade från andra förtappade själars liv. Och nu är jag en av dem – De förtappade själarna, för det här min andra gång, och det är nu du börjat anteckna. Nu är jag ute på hal is, och det är nu du vill att jag ska börja rannsaka mig själv. Men dina motfrågor, och i synnerhet ditt irriterande hummande, skaver sönder mig inifrån. Hur i hela friden skall du kunna hjälpa mig?

- Men jag är ju bara en blogg, och jag har inte talets välsignelse, svarar du. 

Du är sjuk i huvudet. Nu påstår du att du inte skall agera terapeut, att du bara är en blogg. Som jag själv bestämmer över dessutom. Och att du ens tar dig friheten till att använda uttrycket ”välsignelse”, får mig att vilja stänga ner min internetexistens, för den kristna klangen som brinner som en gloria över det uttrycket är för mycket för mig. Kristendom är för mycket för mig. Men vet du vad, jag kan bjuda på ett skämt som jag hörde igår : 

Vad får man om man korsar ett Jehovas Vittne med en ateist? 
- En person som knackar på din dörr utan någon som helst anledning.

Jag skrattar hämningslöst åt mitt skämt, men du rör inte en min. Ditt ansikte är lika stelt som innan, och jag funderar på att dra ett skämt om att man kan hjälpa folk på traven med att le med hjälp av botox, men du skulle säkerligen inte uppskatta det heller, för du är tom, vit och bara en blogg. 

- Låt oss återgå till vad som spelar som någon roll, har någonting förändrats sedan din förra utläggning? 

Nu passar det bra, och snudd på ypperligt, att uttrycka sig och vara frågvis, va? Du fyller mig med en olustig känsla, och så var det förra gången också, då när vi sågs och jag öppnade mig. Men jag gillar det inte, för du tvingar mig till att ta itu med saker som jag behöver komma underfund med, och det är ju bra – men jobbigt, och ibland så tärande att min själ blir ihopsjunken av desperation, och självinsikt. Men visst, ja. Saker och ting har förändrats sedan förra gången vi träffades. Men kommer du ihåg vad jag berättade då? Eller ja, det kommer du så klart ihåg, för du är ju min terapeut slash. blogg. Hursomhelst – Jag är glad, även å andras vägnar. Dagen jag varit med om, innan jag hamnade på din soffa, fyllde mig med blandade känslor. 

- Vad för slags känslor? 

Känslor som börjar ifrån tårna, och sakta rör sig uppåt, och sedan avslutas i en härdsmälta innanför allting – där det känns som mest. När jag tänker efter så bör jag nog vara en konung, färdigutbildad och elit inom ämnet känslomässiga bergochdalbanor, för det är ju det jag sysselsatt mig med mig den senaste tiden. Om det är sant, det jag säger? Ja, det är sant. Men det är sådant som jag valt att undahålla ifrån dig, och det mest för att undvika utfrågningar som jag inte har orken för. Men de här känslorna som väller ut i tid och otid. Jag får inte bukt bukt på dem, men jag har bestämt mig för att vara ärlig mot mig själv, och det som spelar någon roll. Nu lägger jag inte locket på längre. 

Tystnad.

Ja, alltså. She looked so good, she looked so fine, she stroke me like a blitzattack. 

- Vad sa? 

Förlåt mig. Temporärt återfall. Oerhört dumt att uttrycka mig på ett sådant sätt, speciellt i det här förtroendeingivande rummet. Vi har det ju så trivsamt här, du och jag. Skinnsoffan som jag befinner mig på är nästintill möglig, och det skulle inte förvåna mig om du har förgripit dig på dina andra patienter just här. Säg mig, finns det några kroppsvätskor utspridda över den fantastiska skinnklädseln? Jaha, får jag ta upp det med dem som använde rummet innan? Men du, då ska jag göra det. Jag anar ugglor i mossen nämligen, och jag kan även uttrycka mig med hjälp av metaforen ”Här ligger en hund begraven”, så misstänksam är jag. 

- Håll dig till ämnet. 

Ja, men jag har ingenting att tillägga. Bara det att jag vet var jag står, och att jag mår bra. Men även att jag saknar. 

- Du har ingenting mer att tillägga? 

Jo. Oskar ”Paeki” Lethimääki, giv mig styrka!

love it

Hallå, utbrister jag när jag kommer hem. Jag har haft en förfärlig dag på min arbetsplats, så jag känner ett rus av välbehag när jag kommer hem, speciellt idag. Men det där välmåendet som jag har suktat efter under hela min arbetsdag, det existerar inte, för du är nämligen hemma. Jag hade hoppats på att du inte var hemma, inte var i lägenheten. Att du var ute på äventyr. Jag måste nämligen få vara ifred ikväll, och oavsett hur mycket du än insisterar på att få tillfredställa mig på diverse sätt, så ska du veta att du aldrig kommer att vara kapabel till att fylla den här mannens kvot av ensamhet, särskilt inte när ensamheten skriker efter uppmärksamhet, och inte alls skulle acceptera en mänsklig, social livsform i sin närhet. Inte för att jag skulle vilja påstå att just du är en social livsform, men låt gå.

Jag behöver ju vara ifred. Varför förstår du inte det?

Jag går tillbaka ut i hallen. Knyter upp skosnörena, och placerar sedan skorna varsamt på skohyllan. Jag hör dig ute i köket. Du har öppnat kylskåpet, och nu står du förmodligen där, i det stickande ljuset som kylskåpet ger ifrån sig, och funderar över vad du ska ha för pålägg på din knäckemacka som du tog fram ur skafferiet för några minuter sedan. Varför gör du alltid så – tar fram mackan först, och lämnar sedan köket, för att sedan återvända ett par minuter senare för att ta fram pålägg. Det är ju helt sjukt, har du tänkt på det? Nej, jag antar att du inte har ägnat någon tanke åt det beteendet, för du verkar inte tänka så mycket, alls. Det var ett tag sedan jag uppfattade någon hjärnkapacitet från din sida. Men man blir väl sån, som du, när man spenderar hela dagarna på fik, i sällskap med väninnor som skulle kunna kategoriseras som ”latte-morsor”. Och nu nynnar du på Måns Zelmerlöfs senaste radiohit, och det är väl förmodligen någonting du snappat upp från Rix FM, när du varit ute på en av dina alla powerpromenader. Ja, du kallar dem det, powerpromenader. 

Kan du påminna mig om vad jag en gång såg hos dig, kan du? Jag behöver det nu, exakt i det här ögonblicket. För jag är vilsen, men inte i mig själv, utan jag har tappat greppet om oss. Allting som har med oss att göra, men du verkar uppenbarligen ignorera att vi har glidit isär. Du föredrar Måns Zelmerlöv, och knäckebröd. Inte konstigt att jag vill vara ifred. Din blotta närhet känns som ett stryptag kring min hals, och jag får panik. Min puls rusar iväg, och det bästa för mig vore att sätta mig på balkongen för att samla mig själv inför konversationen som kommer äga rum om några minuter. 

Nu tar jag steget, och du ska få veta att jag lagt ett bud på en lägenhet på Kungsholmen, och att du inte ingår i mina planer. Men jag ska tygla mig, fatta mig kort. Inte brusa upp, och gå över gränsen. Du behöver inte veta vad jag egentligen tycker och tänker, för det skulle göra dig illa, och ett ledsamt uppbrott kan jag inte placera på mitt samvete, för det är redan fullt, och mer därtill. 

Så jag tycker bara att du ska vara tacksam.
Det blir bäst så här, för alla inblandade. Din mamma, min svärmor, kanske inte kommer att hålla med om resonemanget som jag brottats med i flera månaders tid, men det är någonting som jag kommer välja att inte lyssna till, för din mamma, hon är nämligen precis likadan som du, så varför i hela friden skulle hon förstå? 

Jag har fått nog. 
Nu tar jag tag i det här.

5 lovers

Jag ser upp mot himlen mer än en gång när jag står här. Det är något av en reflex, något man inte kan hålla sig ifrån, hur gärna man än vill. En acceptabel tic, tänker jag mig. Det är mycket jag kan tänka mig när jag står här utanför ditt fönster, för det är ju det jag gör; står utanför ditt fönster. Men du vet det inte, än. Jag ser inte dig, och du ser inte mig. Men jag är målmedveten, och jag tänker stå här ända tills du ger ifrån dig ett livstecken. Kalla mig galen, kalla mig stalker, kalla mig vad som helst, men det här är någonting jag måste göra. Jag måste få saker sagt, och jag har försökt via telefon, men du vägrar svara, istället förpassar du mig till din irriterande telefonsvarare. Jag tror jag har patent på den nu, efter alla mina meddelanden jag lämnat. Efter alla dikter jag läst upp, efter alla textrader jag citerat. Om än darrigt, så har jag gjort det, och jag har känt mig dummare för varje sekund som passerat efter det att jag lagt på luren. Om Jocke Berg i Kent skulle få reda på vad jag använt hans texter till, då skulle han med största säkerhet, aldrig skriva en textrad igen. Men borde han ha någonting emot det här, Joakim. Kan han ha någonting att invända mot? För visst är han, Joakim, emo? Vad finns det annars för en poäng med en låt som Utan dina andetag. Den är ju till för situationer som jag själv befinner mig i nu. Är den inte? 

Men det är något som driver mig. Mina vänner, som är lite äldre än jag själv, påstår att jag är kär. Och att ”första kärleken tar hårdast”, men hur ska jag kunna veta? Jag är ju bara 14 år, och har aldrig varit kär förut. Det närmsta jag kommit kärlek var när jag, i femte klass, deltog i ett parti sanning eller konsekvens. Då blev jag instängd på en toalett, tillsammans med Mia, som vi killar hade utsett till klassens snyggaste tjej. Det var tänkt att vi skulle kyssas. Vi stod där ett tag, tittandes. Om man hade kunnat röra vid stämningen så skulle man lätt kunnat konstatera att den inte var elektrisk, den var snarare lika inbjudande som ett frysrum på ett gammalt slakteri. Jag vågade aldrig fullfölja uppdraget jag blivit påtvingad. Jag var ju liten, säkert ett huvud kortare än henne, och dessutom var jag rätt ful, nu när jag tänker efter. Gröna jeans, en för liten tshirt, och till råga på allt en pottfrisyr. Nej, jag var ingen casanova, direkt. Hade jag insett hur långt jag skulle kunna drivas av vansinnet, som kallas för kärlek i ren folkmun, när jag stod där, instängd på toaletten, så är jag ganska säker på att jag valt att stanna där inne i all evighet. 

Men nu står jag alltså här, utanför ditt fönster. Driven till något slags vansinne, som jag inte alls är bekväm med. Vad har jag egentligen här att göra, frågar jag mig själv. Jag är en god människa, och jag vill visa det för dig. Men du förstår det inte. Du går miste om en fantastisk själ, som skulle kunna göra vad som helst för att skämma bort dig resten av ditt liv. Men jag vet att jag är bättre än dig, det har jag fått berättat för mig. Och någon gång, förmodligen inom en snar framtid, så kommer jag lyssna till rösterna som vill guida mig på rätt väg här i livet. Du ska nog få se.

Ipoden är död för längesedan. Elliott Smith berättar inte längre för mig hur jag känner, hur jag skall agera. Det är ingen som berättar någonting för mig just nu. Jag lyssnar till vinden, men den är tom, och saknar inspiration. Den bara ljuder, utan syfte. Jag tror jag går hem nu. Viljan finns inte längre.

Det är konstigt vad musik kan göra med en person.

(Baserat på någonting jag såg idag)

1 lover

Jag äntrar trapphuset, om än vingligt, men ändå med bestämda steg. Jag vill hem. Känna trygghet, bli fri från omvärlden som omringat mig under vägen hem. Tunnelbanan har inte visat sig från sin bästa sida just ikväll. Ropsten 29 minuter, skränade skylten, precis som ett oljud för öronen. Ögonen värkte av söndrade endagsliner, som börjat knycklas ihop efter tre dagars användning. Snart var jag där, hemma. Men jag kände mig sönder, och ingen moralpreparerad tejp fanns i närheten. Men i hemmet råder bot. Jag har varit där förr, för det är ju trots allt mitt hem och på så vis avskärmat från världen där utanför. Men du är inte där du bör vara. Du ligger inte i sängen, för du ska inte jobba imorgon. Du är på en annan plats. Jag kan därför inte beskåda dig när du ligger där, vacker och onåbar för alla vakna människor på jorden. Du är det vackraste som finns, det påpekar jag alltid. Numera så ofta att du inte bryr dig längre. Har mina ständiga komplimanger fått dig avtrubbad, eller har du bara tröttnat på mig? Jag undrar det, ibland. Beskyller mig för att inte kunna låta bli. Men jag fungerar så, det vet du ju.

Jag viker ihop överkastet och placerar det på kuddarna som redan innan låg på golvet, precis så som du lärt mig. Minns du när du påpekade hur viktigt allting var? Hela proceduren med överkastet. Hur man placerar rätt ände korrekt för att undvika veck, och på så vis få till den där rätta ”snitsen”, som du så vackert uttryckte det. Jag minns, visst är jag uppmärksam?

Jag lägger mig i sängen. Funderar på att läsa, men avstår. Klockan är snart ett, och jag känner fortfarande en smal berusning som återkommer med jämna mellanrum. Jag jämför berusningen med äventyrsbadets vågor i Vattenpalatset. Varför vet jag inte, och jag vågar inte gå in närmare på att efterforska. Det var ju trots allt snart sex år sedan jag lämnade Eskilstuna, och med största säkerhet 16 år sedan jag senast gästade Vattenpalatset. Men jag är berusad, och då tänker man inte klart. Man är inte något som skulle kunna relateras till korrektur. Försöker istället uppta planerna med läsandet, för det har jag slarvat med på siståne, läsandet. Men aldrig i hela mitt liv att jag skulle orka fokusera på texten i boken jag i normala fall brukar läsa, när jag väl får tid. Jobbet tar numera fokus från oss, och det brukar du påpeka dagligen. Att det är tråkigt att vi aldrig ses på samma sätt som förr, då när vi var galna i varandra, nyförälskade och inte kunde sluta pilla på varandra, i tid och otid. Som vid tillfället på flyget till Tokyo, då när vi båda blev medlemmar i den högaktade 10000meters-klubben. Minns du hur trångt det var på den där flygplanstoaletten? Hur vi verkligen jobbade för att hitta en fungerande ställning, och hur mycket du klagade på att jag var lång, och att jag bad ursäkt för min längd och att jag skulle bättra mig på den punkten. Du fnissade väldigt mycket åt min lustiga kommentar, men det gjorde du jämt, och du gör det fortfarande, för du har en ganska torr humor. Men jag älskar dig ändå.

Vrider och vänder, men sängen känns övergiven när du inte är där. Bestämmer mig för att göra något filmiskt. Placerar en av dina kuddar bredvid mig, håller om den, har den tätt intill. Kudden luktar du, och shampot från Paul Mitchell jag en gång tvingade på dig. Tidigare använde du Fructis Garnier, men du klagade över att håret blev torrt och ”obrukbart”. Jag tyckte det var kul när du använde dig av det ordet, ”obrukbart”. Du tyckte att det var konstigt att jag, som man, skötte alla ytliga detaljer i det här förhållandet. Att du uppskattade min känsla för mode, och ytlighet men att det hela kunde bli lite för mycket ibland. Du undrade om jag inte kunde slappna av, och jag svarade att jag var som mest avslappnad när jag brydde mig om detaljer, för det är detaljer som räknas i livet. Du såg hellre att jag skulle bli mer för planerande, men jag stod fast vid John Lennon, och hans uttalande ”Life is what happens, when you make other plans”. Störtlöjligt, skrek du. Du kallade mig för en imbecill idiot, men det var då, för flera år sedan när du hade pms och en dålig vecka, och det var dina egna ord. Minns du?

Nu hör jag hur du försöker komma in genom ytterdörren. Rasslandet av nycklar är bekant. Det är din nyckelknippa, det hör jag på lång väg. Men du verkar vara minst lika berusad som jag är, för du tycks inte kunna finna nyckeln som passar till låset. Du har inte ens bemödat dig att känna på dörren, utifall den skulle vara upplåst. Det är förargligt, för just ikväll har lämnat dörren öppen. För din skull. Du skulle ju träffa dina väninnor över några glas vin, och jag vet hur du blir då – Rund om fötterna, pladdrig och senare någonting som mer påminner om en zombie än om en människa. Varför känner du bara inte efter ifall dörren är upplåst?
Jag tar på mig den gräsliga morgonrocken jag fick av dina föräldrar förra julen, och tar några vingliga steg ut mot hallen. Lyssnar. Inget hörs. Likt en arg, paranoid tant använder jag mig av titthålet på dörren för att få en inblick i vad som händer i trapphuset, och det är då jag finner dig, halvliggandes i trappen. Du sover, och verkar trivas förträffligt med det. Jag överväger att lämna dig där, åt ödet, men kommer givetvis på bättre tankar när jag inser hur det skulle se ut, och vilken ångest du skulle ha imorgon. Snart 30 år gammal, och sovande i trappen, det är ingenting du skulle vilja fylla ditt verklighethetsbaserade cv med. Jag öppnar dörren, men ingen reaktion från dig, alls. Du sover fortfarande. Jag smyger ut i trapphuset, hjälper dig upp och du öppnar ögonen. Nu är du där igen. Heeeeej, säger du och jag bara ler. Du berättar att du inte mår så bra, och att du kanske måste kräkas. Ja, det blir nog bäst så, svarar jag. Jag har hållit ditt hår otaliga gånger förut, och det blir som en vana när man har spenderat fyra år tillsammans. Jag hjälper dig in på toaletten, och du kastar av dig kläderna som att du vill ha sex, men allting du vill är att sova. Du ber mig lämna dig ifred, vilket jag gör när jag återvänder mot sovrummet. Jag hör dig kräkas, och det gör ont i mig varje gång jag hör det. Att höra dig må så dåligt, att bevittna det själv i samma rum. En del av mig går gång på gång sönder när jag hör dig må så här, och jag vill bara ge dig ett piller som motverkar illamåendet som är framkallat av alkohol, men det finns ju så klart inte. Istället finns maskiner som riskokare, och jag börjar tappa tron på mänskligheten då när det behövs en separat maskin för att koka ris. Banalt.

Nu kommer du in i sovrummet. Du har stått böjd under kranen i handfatet i säkert i tio minuter och sugit i dig det kalla vattnet som forsade ut ur kranen, och nu ser jag även att du har ett glas, fyllt av vatten, i handen. Det där glaset kommer du ställa på nattduksbordet, det vet jag det, och det dröjer två sekunder innan min tanke blir till verklighet, och glaset står på nattduksbordet. Plötligt ligger du i sängen, bredvid mig, tätt. Jag för handen över dig, fram och tillbaka, ömt. Du fnissar, och säger att det inte är någon idé att uppvigla till sex, för du är inte upplagd för det hela just ikväll. Men jag vill ju inte ha sex, tänker jag. Jag vill ju bara behandla dig lika väl som den mest omtänksamma trädgårdsmästaren behandlar sin vackraste solros.

Vi säger ingenting mer. Vi sover.
Jag älskar dig, min skatt.

(Baserat på ingenting alls)

3 lovers