Kollektivet utpselar sig på Södermalm i Sveriges huvudstad – Stockholm. Kollektivet består av fem män som helt oförklarligt kommit över ett förstahandskontrakt på Skånegatan. Förstahandskontraktet de kommit över är en sexrummare, och de hyr den tillsammans för hiskeliga 14 000 kronor i månaden (En struntsumma för sex personer dock.) När man frågar varje deltagare i kollektivet hur det kommer sig hur just de fem delar lägenhet, så brukar var och en svara ”Det är som att ödet har fört oss samman, för plötsligt var det bara vi”, men i själva verket så fann de varandra på blocket, men det tycker var och en är en alldeles för tam förklaring, så de föredrar istället att referera till den här bluffen som i folkmun kallas för ”ödet”.

Alla deltagare är mellan 23 och 26 år gamla, och den här historien kommer således handla om saker som vilken 20nånting råkat ut för, eller fortfarande råkar ut för (Beroende på otur och rutin.)

Allting utspelar sig 2009.

Kollektivet består av:

Tommy :

Inåtvänd person som just fyllt 23. Kom till Stockholm från Göteborg 2005 och har sedan dess sysselsatt sig själv med att i första hand studera. Har drömmar om att bli lärare, men hatar barn och ungdomar, så han har börjat tveka på sig själv och sin relation till just läraryrket. Är en obotlig singel, och ägnar egentligen inte en tanke åt kvinnor överhuvudtaget. Men ibland så önskar han bara att han hade någon som höll om honom. Tommy saknar en stor del av den sociala kompetensen som egentligen krävs för att kunna bo i ett kollektiv, men gång på gång så försöker han stila till det med gammal, hederlig göteborgshumor (Läs; Skitdåliga skämt och ordvitsar som du inte ens förväntas höra på din mormors 80års-kalas.)

Roll i kollektivet: ”Han som betalar hyran”
Citat: – Spårvagnar, det vore grejer. Tillochmed i Stockholm.
Kuriosa: Tycker om filmer med Hugh Grant.

Johannes:

Johannes är 25 år gammal och även han en utböling. Han flyttade till Stockholm sommaren 2007 och har sedan dess sysselsatt sig med skrivande, fotograferande och andra ströjobb. Johannes är en relativt trygg person som funkar i de flesta sammanhang, men kan även bli en smula arrogant då stämningen blir tryckt. Han studerar även på distans på Forsbergs och är sedd som ett gott framtidslöfte inom det han sysselsätter sig med just där, men vad han egentligen gör i skolan – Det vet ingen, men man vet att han håller på med ”något designtjafs” (Simons ord.) När Johannes inte arbetar på någonting så tycker han om att dricka ett glas vin på Riche tillsammans med sina kollegor, gå på dansanta klubbar eller nätverka.(Johannes har över 1200 vänner på facebook). De flesta av de här sakerna gör han även tillsammans med Carl och Markus, som är hans vapendragare i kollektivet.

Roll i kollektivet: ”Han som har tusen bollar i luften”.
Citat : Som den store krigarpoeten Wayne Gretzky en gång sade – ”You’ll regret every shot that you didn’t take”
Kuriosa: Anser att Steve Jobs förenklat hans liv.

Carl:

Carl är 24 år gammal och studerar till sjuksköterska. Han är sedd som den man kan tala ut med, för han lyssnar alltid hängivet och kommer ständigt med goda råd, och finns alltid där. Carl befinner sig just nu i en slags apatisk bubbla, för han har nämligen blivit dumpad av sin flickvän, som fick för sig att flytta till London. Carl är hoppfull, och har fortfarande kontakt med damen som lämnade honom för London, men mest via sidor/chattprogram såsom Facebook, twitter och så klart Skype. Under tiden som han råder bot på sitt uppbrott så gräver han ner sig i sina studier, och går så klart ut tillsammans med Markus och Johannes. Han har även kommit fram till att han inte vill bli en ”sån där förbannad sjuksköterska som jobbar på ett ställe som har hand om handikappade, för de verkar ju vara så jävla apatiska” (Simons ord.) Har även planer på att börja träna hockey regelbundet, och det är någonting som Johannes och Markus tycker verkar vara en extremt idiotisk idé. Spelar även basket på söndagar, och är ibland som sedd som något sniken, då han alltid envisas med att köpa begagnade xbox-spel (oavsett om de är bra eller dåliga.)

Roll i kollektivet: ”Kompis”
Citat: – Ja, men det är ju billigare att köpa begagnat. Dessutom får man ju fler spel!
Kuriosa: Är mytoman på deltid.

Simon:

Simon är kollektivets galning, och dessutom är han från Gotland. Och han tycker om gräs, hasch och annat man kan inhalera. Kort sagt: Han är en galning från Gotland som tycker om att puffa på. Dessutom är han helt irrationell, och enligt Johannes har han en släng av tourettes. Simon är hursomhelst 26 år gammal och har vid det här laget gått igenom alla kurser på Stockholms universitet, utan att ens vara i närheten av en c-uppsats i något av de ämnen som han ”läst”. Simon pendlar mellan att vara pårökt, till att vara väldigt hatisk, till att övergå till något mer trevlig, till att sedan transformeras till ett kolli som inte vill någon någonting illa alls, överhuvudtaget. Han är som sagt helt irrationell. En sak är dock säker: Han hatar tjockisar, och mest för att han påstår att de är ”jävligt löjliga, man vill ju för fan se någon som ser nice ut när man går ut på stan”. Simon är precis allting som du inte trodde existerade i det så trendmedvetna, hipsterfyllda Stockholm.

Roll i kollektivet: Den irrationelle galningen med de regelbundna utbrotten.
Citat: ”Det är sex minoooouter tills tunnelbanan går.”
Kuriosa: Samlar på tshirts med tryck

Markus:

Markus 26 år gammal, och är tillsammans med Johannes den mest moderiktige i kollektivet. Markus arbetar på en reklamfirma i Stockholm, och är överlag en sådan som vanliga svenssons kallar för ”mediahora”, således kommer han mycket bra överens med Johannes, och i viss mån Carl. Han, Johannes och Carl är även dem som bildar kärnan i det här kollektivet. Markus har enligt ryktet legat med lite över 200 kvinnor, men det är någonting som han avfärdar med en axelryckning, men egentligen så stör det här ryktet honom något så ofantligt, för det sätter nämligen käppar i hjulet för honom på ”kvinnofronten”. Han är känd i Stockholms klubbliv och har agerat pointer på såväl Spyan som F12. Är väldigt utåtriktad och kan få en lyktstolpe han sjunga, om han nu väl kände för det. Hade tidigare en flickvän i Värmland, men sade upp den relationen med hjälp av internet. (Han blockerade sin respektive på msn, tog bort henne på facebook och hörde av sig till sin mobiloperatör och krävde att hon inte skulle kunna ringa upp honom.) Han har även berättat att han inte stod ut med sin flickvän längre för att hon hade en så ”otroligt släpig dialekt”.

Roll i kollektivet: ”Han som har kollen”.
Citat: – När fick du stoppa in paine richen senast? Jaha, imorse? CHEF!
Kuriosa: Har i sann hipsteranda bott i Tokyo i tre månader.

Introduktionen över.
Tanken med detta är att jag ska redogöra vad som händer hos kollektivet åtminstone en gång i veckan. Men det finns ingen deadline, så det är ska ses som en evighetslång, kärleksfylld historia.

1 lover

Iom. att det råder en slags kollektiv apati i Stockholm så tänkte jag ta itu med någonting kreativt. Jag har tänkt påbörja en historia om ett kollektiv. Tanken med denna historia är att jag ska porträttera människor som jag känner, är bekant med eller som bara är påhittade. Det finns ingen direkt början, och således finns det inget slut, utan det här är ett projekt som jag kommer hålla på med så länge som jag orkar, och har tid till.

Jag kommer inom kort att publicera en introduktion till hela historien, och i den introduktionen så kommer jag presentera idén mer utförligt, och jag kommer även presentera karaktärerna som det här spektaklet rör sig kring, och det är fem stycken. Fem stycken som är mer eller mindre verkliga, bortsett från att just en person inte är en person, utan vardera person är baserad på tre olika människor som jag har någon form av relation till.

Det som kommer hända hos själva Kollektivet är saker som jag, eller de som är inbäddade i karaktärerna varit med om. Men jag måste även påpeka att jag böjt lite på sanningen, för att få historien något mer humoristisk/mindre uppenbar. Så allting som kommer utspela sig innehåller åtminstone 75% händelser, och konversationer som faktiskt har utspelat sig.

1 lover

Ja, men det kanske inte var så här jag ville att det skulle sluta. Jag hade ju föreställt mig någonting helt annat, någonting som kanske skulle kunna vara en scen ur någon film, typ Love Actually. Förstår du vad jag menar? Ja, jag vet att allting inte byggs upp precis som på film, så du behöver inte påpeka det. Jag vet att livet inte är ett uppdiktat manus som någon föredetting från The Valley skrivit ihop, bara för att få sådana som mig att tro på det där som i folkmun kallas för kärlek.

Jag  tror nog inte längre på det.
Va, vad sa du? Jaha, du ville höra hur jag ville att det skulle sluta. Ja, alltså. Jag hade ju inte velat gå ”out with a bang”, snarare det motsatta.

Jag hade ju föreställt mig att du och jag skulle mötas ungefär på mitten. Någonstans på Gullmarsplan, och gå en promenad längs en allé som är full av gulnande löv som fallit till marken och bildat en färgexplosion som gör att de som tycker om hösten tycker om den ännu mer, bara för att den är ”så full av färg”. Jag ger nog blanka fan i de där löven, för de har en tendens att färga av sig på mina boots, och oavsett vilken dörrmatta man än införskaffar så släpas de med in hallen, och då måste jag dammsuga. Löven är ingenting annat än ett helvete, men just nu så vill jag faktiskt att de ska närvara, för nu så passar de in i mitt lyckliga scenario. Mitt Happy ending.

Vi skulle ju krama om varandra, och säga någonting fint, och sedan skiljas åt som de bästa av vänner, som de bästa av dem som en gång varit ett. Det var faktiskt så jag ville att det skulle sluta. Och även fast du är det absolut vackraste jag sett, och ingen alls kan mäta sig med dig, på något plan – Så skulle jag acceptera nederlaget. Det skulle definitivt vara värt de fina åren, men även de otaliga tårar som fuktat mina kinder under den senaste tiden.

Ja, jag vet att jag är en hopplös romantiker, att jag ser saker som inte ens skulle vara förknippade med något realistiskt om man ens var stenad på de värsta av alla droger. Jag är lite knäpp, och godtrogen, men jag är en god människa och jag har en tro på oss. På dig och mig. (Lyssna nu gärna på Journey – Don’t stop believin’, för ultimat förståelse) och jag vill dig så väl så att du förmodligen inte förstår ens själv. Mina ord biter inte längre, för allting som jag haft inom mig har jag ältat de senaste dagarna, så jag påminner nog mer om en skiva på repeat än någon som skulle kunna uppfattas som rationell.

Jag kommer sakna att se dig vakna upp. Jag kommer sakna din fyllehicka kombinerat med de lustiga ljuden som din mage ger ifrån sig då när vi kramar om varandra. Jag kommer sakna tillfällena då du går och säger ”ta hand om dig”, och jag att jag när du går tänker för mig själv ”Det här var helt fantastiskt, men jag vet inte om det kommer hända igen, så ta vara på det här nu, Challe”.

Men du vet allting redan, för jag har berättat.

Jag ville att det skulle sluta så. Det som jag relaterar till det det finaste jag upplevt är också värt ett avslut av filmiskt manér. Ett happy ending på det bästa av alla sätt, signerat Challe Tjenis.

Ja, alltså. Du har varit tyst ett tag, men jag tror att du lyssnar. Men jag var bara tvungen att berätta hur jag ville att det skulle bli.
Och jag tror faktiskt att du fortfarande tycker om mig, och kommer sakna mig.

Men nu är det så här.
Jag älskar dig.

2 lovers

Men du, vad tänkte vi egentligen? Det är en fråga som jag ställer mig ganska ofta numera. Numera när du och jag inte längre är vi, utan bara var och en för sig. Särbos, ovänner eller bara främlingar. Vad känner du för oss, egentligen? Ser du oss som främlingar. Vi var ju så olika, menar jag. Men du säger emot, men det gör du å andra sidan jämt. Låt mig förklara det hela på ett vasst, och ett koncist sätt, bara så att du, med din hjärna i pytteformat kan ta åt dig av det här brevet. Jag spaltar upp allting, för att underlätta det för dig och dina läsproblem. Se det som en vacker gest av en person som fortfarande tänker på dig, även fast vi:et tillhör det förflutna. Vissa ränder försvinner aldrig, och vissa fläckar går inte att tvätta bort. Inte ens i 90 grader, men oavsett temperatur eller tvättmedel så är det fortfarande oväsentligt, för vi är dem vi fötts till och kommer alltid att vara. Naivt av dig att tro någonting annat. Men nu börjar jag. Håll i dig. 

Jag läser mycket, och mest hela tiden enligt dig. Jag läser samtidigt som du besöker modebloggar och funderar över vad du ska ladda ner för technohits. Vilka som kommer bli ”bangers” och sedermera ge dig status bland dina lika innehållslösa kompisar, de som tycker om precis samma saker som du. 

Jag är trygg i mitt jobb, mitt arbete. Det är inte mycket att ha, det är jag den förste att skriva under på, men det är fortfarande en trygghet. Jag arbetar, medan du drömmer om ett klanderfritt entreprenörsskap. Jag hatar dig för dina idéer, och din talang, och jag avundas den till det yttersta. Men någonting som framkallar desto mer avsky är att du aldrig förverkligar dina drömmar, för det skulle jag göra om jag lyckades med konststycket att vara originell inom något område. Men det är inte min starkhet i livet – att vara originell. Men jag har bekantat mig med tanken, att bara vara jag. Snart kommer jag kanske även att se det till min fördel – att jag bara är jag, och inte du. 

När vi vandrade genom gatorna i Berlin, då ville jag insupa den kulturella atmosfären som staden erbjuder. När jag insöp intrycket, då kollade du dina senaste events på facebook via din iphone, och du hade varit mycket noga med att se till att bli inbjuden till dessa obskyra techno-arrangemang, för vi var ju trots allt i Berlin. Dög inte jag där? Jag trodde det skulle vara du och jag, att vi skulle peka på resterna av die mauer och nicka av lycka åt att vi slapp uppleva det segregerade landet. Men nej, du skulle spela rundpingis med några fula tyskar med hockeyfrillor, och sedan gå på technoklubb. Allt medan jag vandrade tillbaka till vandrarhemmet och begravde mig i en bok signerad Murakami.  

Jag tycker om film, och det gör du med. Du tycker om Bruce Willis och jag tycker om Audrey Tautou. Och här slutar min motivering. 

När jag går igenom våra semesterbilder blir jag splittrad, för det känns inte som att vi har existerat. Över-huvud-taget. Vi ser ut som två statister som just har träffat varandra på bilderna. Ja, det är sant. Visst låter det tragiskt? Och de franska turisterna som gladeligen tog bilderna sa någonting, för oss, obegripligt på franska när de lämnade över kameran och sedan flanerade vidare. Jag har på känn att det var någonting ironiskt, eller några uppmuntrande ord. Ungefär som ”Ta vara på kärleken, le, var glada, ni är unga”. Men när du står där med armen om mig, vid räcket framför Seine, då tycker jag att din tafatta kram får symbolisera vårat förhållande. Den ser ut som ett skämt, något obekvämt. Och var ju vi, inte sant? Ett skämt, något som egentligen skulle behandlas som nitroglycerin för att det var så ömtåligt och oberäkneligt.

Raring, we were an accident waiting to happen. 
Och jag kan med gott mod säga att jag aldrig mer vill se dig igen. Aldrig någonsin. 

(Det är ingen diss till någon. Allting är taget ur tomma luften. Alla är oskyldiga.)

love it

Slottskolans skolgård. Någon gång på eftermiddagen. 

Alexander hade problem med både koordination och bollkontroll, och ändå skulle han snurrsparka över den där basketbollen som kom farande, men han missade med timingen och tappade balansen och ramlade bakåt, och han föll hejdlöst, och på något konstigt sätt så landade han på knäet, och inte på ryggen. Och hur han skrapade upp knäet så illa så att jag sa ”- Oh, man ser ditt skelett” och Alex som skrek ”MAAAAAAAMMAAAA”. 

Och hur snabbt jag sprang de där 200 metrarna till Alfeltsgatan för att hämta Alexanders mamma. Och hur undrande hon såg ut när hon öppnade dörren och bara såg mig. Och hennes  fördömande blick när jag berättade att Alexander hade gjort sig illa och kanske var tvungen att åka ambulans. Och hur hon sedan galopperade nedför trapporna med mig under armen, och hur hon sedan sprang de där 200 metrarna som jag just hade sprungit, men säkert mycket fortare, och säkert snabbare än vad Michael Johnson sprang då han vann VM i Göteborg. Då när pappa stod framför TVn och skrek ”Titta Calle! Titta Calle!”, och att jag inte brydde mig, för allting jag såg var tio likadana karlar som sprang och sprang, precis som att deras liv hängde på resultatet. 

Och lättnaden i Alexanders ögon när han fick se sin mamma komma farande. Hur stålmorsan tog sig en titt på såret, och snabbt konstaterade att det här inte behövdes någon ambulans, utan bara en moders tröst och kanske lite bullar. Och hur jag tänkte att Alexander hade varit klantig, och lekt Street Fighter vid helt fel tillfälle, och att det här kanske var sista gången vi kunde leka på ett tag. Och att vi inte längre kunde kalla varandra för Ryu (ingen ville vara Ken) och inte skrika ”HAADOUKEN” och inte längre skicka iväg osynliga eldbollar med händerna.

Och att de sedan gick hem och jag stod kvar där på skolgården. Ensam, skuldsatt och ledsen. Och hur gärna jag ville skrika, men inte kunde, och hur allting jag fick fram var ett pip, och sen ytterligare ett pip. Och några tillfällen senare: 

”- Det var ju inte mitt fel”.

1 lover