1. Oasis – Definetly maybe / What’s the story (morning glory)
Musiken som formade mig stod bröderna Gallagher för. Frågan på allas läppar vid det här laget var: Blur eller Oasis? För mig var det en självklarhet. Blur symboliserade popcorn och ett fjanteri som inte var av denna värld, och i andra ringhörnan stod bröderna från Manchester. Laddade med en så stark fuck you-attityd så att vem som helst skulle ta illa vid sig. Att de även bar upp sina beatlesinfluerade popfrisyrer tillsammans med perfekt formade solglasögon, gjorde att allting de de utstrålade var mystik, dekadens och en slags farlighet som fortfarande kändes tillräckligt rumsren för att kunna inspireras av, och återanvända i ett verkligt sammanhang. Ett Jesus & Mary Chain för 90talet hade sett världen. Man skulle kunna jämföra Oasis frammarsch med Guns N’ Roses, då när de senare nämnda visade upp pudelfrisyrer, sprutmissbruk och en framtoning som inte gjorde något annat än att basunera ut att de var prostituerade, och i princip gjorde allting de kunde för att få ett husrum, eller bara ett break i Hollywood. Det skiljer trots allt bara fem år mellan deras första framgångar. Jag kunde inte bestämma mig för vilket album att ranka som nummer ett på den här listan, så det blir något av en knockout-seger för bröderna Gallagher. Förstaplatsen delar skivorna Definetly maybe / What’s the story (morning glory) på. Låtar som Supersonic, Cigarettes and alcohol, some might say och rock ‘n’ roll star kommer min mp3spelare alltid att vara preparerad med, oavsett om jag är gammal, dement och väldigt daterad. Om jag minns någonting i musikväg om 50 år när jag springer runt och sprider könssjukdomar till höger och vänster på ett äldreboende, och kanske inte ens kommer ihåg om jag haft en fru, så vet jag, redan nu, att jag kommer minnas Oasis. Och att jag ,i mina, ”unga år” uträttat samlag till tonerna av Champagne supernova, och tillochmed avbrutit hela akten för att uttrycka min kärlek till mina hjältar genom att utbrista ”hör du! det här är så jävla bra” till min partner i sängen. Den där relationen repade sig aldrig efter mitt spontana infall, men kärleken till Oasis behöll sig intakt, och så skall det förbli. Det har jag bestämt.
2. Atomic swing – A car crash in the blue
Jag bodde på Kungsvägen i Eskilstuna när jag var mindre. En stor, rymlig 4:a som jag delade med min bror och mina föräldrar. Jag hade, konstigt nog, belönats med det större av sovrummen, och det till mina brors stora besvikelse. För vem var jag att behöva någonting, egentligen? Jag gick på mellanstadiet, och i min ägo fanns ett skrivbord, en säng, en sönderhamrad tv som råkat ut för den ökända nintendo-misshandeln, och så klart ett 8bitars-nintendo. Jag spenderade inte särskilt mycket tid i mitt rum, vill jag minnas. Istället så bosatte jag mig i min brors rum, som var på uppskattningsvis 12kvm. Där satt jag, jämt. Mina ögon fokuserade på min hans stereo, och hela hans skivsamling, och jag tänkte ”En dag kommer jag också äga så där många skivor” och den drömmen blev verklighet, men till vilken nytta? Tänker jag så här i efterhand, nu när allting jag vill ha existerar bakom lyckta dörrar, bortom ipreds vetskap. Mitt första minne av Atomic swing är väldigt synonymt med det här lilla rummet på Kungsvägen 5, därav historien. Smile var så klart den första låten jag hörde, och min musikguru räckte mig skivfodralet och bad mig gissa vilken låt han spelade, och jag såg efter, läste, begrundade. Och jag gissade fel. Så banalt, och pinsamt, tänker jag nu när jag är lite äldre. Skivan är genomgående bra, kanske inte är direktkvalificerad som topp10-material över mina bästa skivor någonsin, utan här är historien det avgörande. Snygga killar i prickiga skjortar som spelade svängig, funkig pop var den kontrasten jag hade sökt men inte funnit. Efter år av av malande av Ramones så var det här någonting som utvecklade mig och mitt musikintresse något enormt. Ungefär 15 år senare stod jag framför en scen, tillsammans med Johan, och såg Atomic Swing i Västerås. Usel publik, men en av de största stunderna i mitt liv. Jag såg min historia. Ville gråta, men smälte allting genom att bila tillbaka till Eskilstuna för att gästa en högst, medioker 30års-fest med färgtema. Jag kommer nog aldrig förlåta mig för det.
3. My bloody valentine – Loveless
Dreampop, shoegaze, post punk. Allting på samma gång. Den här skivan är ett känslomässigt mästerverk. Att Kevin shields föredrog att ”bara vara en medlem” i Primal Scream istället för att vara frontman i ett av världens mest underskattade band, kommer jag bara förstå av sympati för hans ekonomi, och inte någonting annat. Loveless är avbildad som stjärnbild på min personliga stjärnhimmel. Kort motivation för ingen historia behövs, skivan talar sitt tydliga språk.
4. Elliott Smith – Xo
När Elliott Smith dog den 21a oktober, 2003 var det som att luften gick ur mig. Den trubbige, fule amerikanen med den hjärtskärande rösten fanns inte längre. Jag som hade delat så många stunder med honom, hans förståelse, hans sällsynta formuleringar som plötsligt blev mina egna i form av tankar i virtuella dagböcker. Vad Morrissey är för många, är Elliott Smith för mig. Men till skillnad från Morrissey, som kan tyckas vara lite abstrakt i sina uttalanden, var Elliott Smith den där killen som skrev texter man kunde relatera till, oavsett om man hette Tony och bodde i Östersund eller om ens namn istället var Charles, och spenderade sin tid i London. Det skulle det vara fullt förståeligt om man bevarade något av Elliott Smith i sitt hjärta. Pitseleh är, och kommer alltid att vara den låten som framkallar mest känslor inom mig. Jag har gråtit, varit förtvivlad och nostalgisk under tillfällen jag hört Elliott sjunga om Pitseleh, hon som han aldrig menade att såra. Unikt.
5. Daft Punk – Discovery
Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Homem-Christo lade tidigt grunden till det ”franska technoundret” som nu, under senare, år blivit till en elakartad cancer tack vare band som Justice, Busy p m.fl. Skillnaden mellan dagens band och legendarerna i Daft punk är att pionjärerna Guy-Manuel och Thomas stod för kvalité, och tidlösa samplingar som aldrig kommer att kännas omoderna, oavsett vilken tidsålder vi kommer att hinna till innan planeten jorden ger vika pga. det ständiga klimathotet. På den här skivan finns egentligen inte ett enda dåligt spår, vilket är unikt med tanke på att många liknande artister som existerade under samma epok bara briljerade i att släppa ifrån sig utmärkta förstasinglar, men ytterst sällan kunde fullfölja singelsuccén med ett kvalitativt album. Daft punk kommer alltid att vara aktuella, trots att Thomas Bangalter numer lider av en svår tinitus, och enligt rykten knappt kan lyssna på musik utan att tro att han befinner sig på en motorväg som är hårt trafikerad av toktrimmade epa-traktorer. (Jag hittade på det sista).
6. EPMD – Back in business.
Ursäkta, vad är det här? Men ja, givetvis. En outsider på listan över de tio skivorna som formade mig. Jag bandade den här skivan, eller brände den till vänner på högstadiet, och gjorde mig en smärre förmögenhet. Förmögenheten jag gjorde mig på skivans inkomster spenderade jag på en biljardkö, som jag några veckor senare avreagerade mig på, efter en förlust i seriespel på det gamla knarkhaket Tiffanys, i Eskilstuna. Det här var EPMD stora återkomst efter några mellanår, och de kom tillbaka med besked. Erick Sermon var bättre än på mycket länge, och även om jag aldrig gillat Parrish Smith’s, ibland, haltande textrader så copar jag med allting på den här plattan. Attityden, lekfullheten och beatsen. En modern klassiker, redan från dag ett.
7. Mates of state – Team Boo
Om kärlek vid första ögonkastet skulle översättas till något som skulle kunna relateras till ljud, så skulle denna skiva var avbilden av det jag just efterlyste. Att man kan skapa mästerverk endast med hjälp av en orgel och ett trumset är ett litet indiemysterium av rang. Parhästarna (Ja, de är ett par på riktigt) visade verkligen upp sin högform år 2003. Med senare skivor nådde de även allvaret på billboardlistan, även fast det var, sett ur ett mainstream-perspektiv, en väldigt blygsam placering som bäst nådde plats 143. Men fortfarande – De lyckades, utan att exploatera sig till samma grad som t.ex Death cab for cutie, som var ett fantastiskt band innan de blev sönderproducerade. Måste även nämna att Mates of state’s video till låten Like u crazy, som finns med på den senare skivan Bring it back, är ett mästerverk för sig, och värt en beskådan. För nyfikenhet på videon, klicka här.
8. Death in vegas – Scorpio rising
Jag har kuskat land och rike rund tillsammans med den här skivan. Det är som en kär gammal vän, som man utan problem skulle kunna ringa över för en middag, där konversationerna lätt skulle kunna snöas in på olika rälsområden i Schwedenbase. Kommer du ihåg när vi passerade Malmö, och du bjöd på låten Hands around my throat? Kommer du ihåg vad du tänkte just i det ögonblicket? Inte? Nehej, säger du, men då löser vi det hela genom att vi lever oss tillbaka till rälsen, genom att lyssna på låten igen. Ungefär så.
Kategori: musik
