Ultracity-Live-@-Night-Life-Stockholm-June-2009 by ultracity

Kommentarer överflödiga. Jag hade på mig dansskorna och bevittnade denna akt på Marie Laveau.
Jag har fortfarande inte återhämtat mig

För att bryta av med någonting som varken är så minimalt som möjligt, eller något som för tankarna till blissed out-göteborspropaganda så lyssnar jag in mig på The Raveonettes nysläpp In and out of control. Deras förra skiva, Lust lust lust, var en av de skivorna som gjorde störst avtryck på mig när året var ställt på 2008. Med låtar som Dead sound, You want the candy och With my eyes closed, så snärjde de mitt hjärta, mina trumhinnor och min tid i Övfre Nyfors runt sitt lillfinger. 

Hittills så låter In and out of control som distat vemod och dansk dynamit, och jag hade egentligen aldrig förväntat mig någonting annat, och kontentan av detta är att jag är nöjd.

Vad händer om man placerar sig i en bil, laddar mp3-spelaren med Boat Club, Air France, JJ och resterande delar av Sveriges ”Blissed out”-elit och bestämmer sig för att inte stanna förrän man nått Barcelona? Jo, det som händer är att resultatet inte blir något annat än en eufori. Och det som Delorean har lyckats med på sin senaste EP ”Ayrton Senna” är just euforiskt. 

Det finns absolut ingenting med den här EPn som är dåligt. Allt från låtarna till Ep-titeln, och sedan vidare till omslaget – Allting är ett mästerverk av högsta rang. 

Länkar : 

Delorean – Ayrton Senna EP på spotify.
Den avlidne Ayrton Senna på wikipedia.
Titta på omslaget. 

Har ni någonsin gått och väntat på någonting, och väntat så länge så ni nästan gett upp hoppet? Och när allt hopp till synes är raserat så dyker det ni väntat på upp, och det från ingenstans. Ni känner en enorm lättnad. Det ni känner är extas. Har ni någonsin varit med om någonting sådant? 

Det hände mig idag. Anledningen är ingen annan än Kris Menace ”samlingsskiva” Idiosyncrasies.
Kris Menace är någonting som skulle kunna liknas vid religion för mig, och jag vet inte hur länge jag väntat på en sådan uppenbarelse som den jag råkade ut för idag. Lycka, goda dagars magi och dansgolvsporr. Eufori har många namn. Låtar som Lumberjack, Discopolis, Artificial och Steamroller finns givetvis med, och även idel samarbeten med vapendragare som Alan Braxe och Fred Falke. 

I övrigt följer jag några vilsna män i Irak när de misstar städer för pansarkolonner. Jag vrider mig av skratt, och det är tragiskt, men att testosteronstinn arméhumor kunde vara så extremt briljant (vissa stunder.) hade jag ingen som helst aning om. Jag haussar Alexander Skarsgård, och han kommer att förbli Iceman i mina ögon.

Nu: Jean-Luc Godard.

1. Oasis – Definetly maybe / What’s the story (morning glory)
Musiken som formade mig stod bröderna Gallagher för. Frågan på allas läppar vid det här laget var: Blur eller Oasis? För mig var det en självklarhet. Blur symboliserade popcorn och ett fjanteri som inte var av denna värld, och i andra ringhörnan stod bröderna från Manchester. Laddade med en så stark fuck you-attityd så att vem som helst skulle ta illa vid sig. Att de även bar upp sina beatlesinfluerade popfrisyrer tillsammans med perfekt formade solglasögon, gjorde att allting de de utstrålade var mystik, dekadens och en slags farlighet som fortfarande kändes tillräckligt rumsren för att kunna inspireras av, och återanvända i ett verkligt sammanhang. Ett Jesus & Mary Chain för 90talet hade sett världen. Man skulle kunna jämföra Oasis frammarsch med Guns N’ Roses, då när de senare nämnda visade upp pudelfrisyrer, sprutmissbruk och en framtoning som inte gjorde något annat än att basunera ut att de var prostituerade, och i princip gjorde allting de kunde för att få ett husrum, eller bara ett break i Hollywood. Det skiljer trots allt bara fem år mellan deras första framgångar. Jag kunde inte bestämma mig för vilket album att ranka som nummer ett på den här listan, så det blir något av en knockout-seger för bröderna Gallagher. Förstaplatsen delar skivorna Definetly maybe / What’s the story (morning glory) på. Låtar som Supersonic, Cigarettes and alcohol, some might say och rock ‘n’ roll star kommer min mp3spelare alltid att vara preparerad med, oavsett om jag är gammal, dement och väldigt daterad. Om jag minns någonting i musikväg om 50 år när jag springer runt och sprider könssjukdomar till höger och vänster på ett äldreboende, och kanske inte ens kommer ihåg om jag haft en fru, så vet jag, redan nu, att jag kommer minnas Oasis. Och att jag ,i mina, ”unga år” uträttat samlag till tonerna av Champagne supernova, och tillochmed avbrutit hela akten för att uttrycka min kärlek till mina hjältar genom att utbrista ”hör du! det här är så jävla bra” till min partner i sängen. Den där relationen repade sig aldrig efter mitt spontana infall, men kärleken till Oasis behöll sig intakt, och så skall det förbli. Det har jag bestämt.

2. Atomic swing – A car crash in the blue
Jag bodde på Kungsvägen i Eskilstuna när jag var mindre. En stor, rymlig 4:a som jag delade med min bror och mina föräldrar. Jag hade, konstigt nog, belönats med det större av sovrummen, och det till mina brors stora besvikelse. För vem var jag att behöva någonting, egentligen? Jag gick på mellanstadiet, och i min ägo fanns ett skrivbord, en säng, en sönderhamrad tv som råkat ut för den ökända nintendo-misshandeln, och så klart ett 8bitars-nintendo. Jag spenderade inte särskilt mycket tid i mitt rum, vill jag minnas. Istället så bosatte jag mig i min brors rum, som var på uppskattningsvis 12kvm. Där satt jag, jämt. Mina ögon fokuserade på min hans stereo, och hela hans skivsamling, och jag tänkte ”En dag kommer jag också äga så där många skivor” och den drömmen blev verklighet, men till vilken nytta? Tänker jag så här i efterhand, nu när allting jag vill ha existerar bakom lyckta dörrar, bortom ipreds vetskap. Mitt första minne av Atomic swing är väldigt synonymt med det här lilla rummet på Kungsvägen 5, därav historien. Smile var så klart den första låten jag hörde, och min musikguru räckte mig skivfodralet och bad mig gissa vilken låt han spelade, och jag såg efter, läste, begrundade. Och jag gissade fel. Så banalt, och pinsamt, tänker jag nu när jag är lite äldre. Skivan är genomgående bra, kanske inte är direktkvalificerad som topp10-material över mina bästa skivor någonsin, utan här är historien det avgörande. Snygga killar i prickiga skjortar som spelade svängig, funkig pop var den kontrasten jag hade sökt men inte funnit. Efter år av av malande av Ramones så var det här någonting som utvecklade mig och mitt musikintresse något enormt. Ungefär 15 år senare stod jag framför en scen, tillsammans med Johan, och såg Atomic Swing i Västerås. Usel publik, men en av de största stunderna i mitt liv. Jag såg min historia. Ville gråta, men smälte allting genom att bila tillbaka till Eskilstuna för att gästa en högst, medioker 30års-fest med färgtema. Jag kommer nog aldrig förlåta mig för det.

3. My bloody valentine – Loveless
Dreampop, shoegaze, post punk. Allting på samma gång. Den här skivan är ett känslomässigt mästerverk. Att Kevin shields föredrog att ”bara vara en medlem” i Primal Scream istället för att vara frontman i ett av världens mest underskattade band, kommer jag bara förstå av sympati för hans ekonomi, och inte någonting annat. Loveless är avbildad som stjärnbild på min personliga stjärnhimmel. Kort motivation för ingen historia behövs, skivan talar sitt tydliga språk.

4. Elliott Smith – Xo
När Elliott Smith dog den 21a oktober, 2003 var det som att luften gick ur mig. Den trubbige, fule amerikanen med den hjärtskärande rösten fanns inte längre. Jag som hade delat så många stunder med honom, hans förståelse, hans sällsynta formuleringar som plötsligt blev mina egna i form av tankar i virtuella dagböcker. Vad Morrissey är för många, är Elliott Smith för mig. Men till skillnad från Morrissey, som kan tyckas vara lite abstrakt i sina uttalanden, var Elliott Smith den där killen som skrev texter man kunde relatera till, oavsett om man hette Tony och bodde i Östersund eller om ens namn istället var Charles, och spenderade sin tid i London. Det skulle det vara fullt förståeligt om man bevarade något av Elliott Smith i sitt hjärta. Pitseleh är, och kommer alltid att vara den låten som framkallar mest känslor inom mig. Jag har gråtit, varit förtvivlad och nostalgisk under tillfällen jag hört Elliott sjunga om Pitseleh, hon som han aldrig menade att såra. Unikt.

5. Daft Punk – Discovery
Thomas Bangalter och Guy-Manuel de Homem-Christo lade tidigt grunden till det ”franska technoundret” som nu, under senare, år blivit till en elakartad cancer tack vare band som Justice, Busy p m.fl. Skillnaden mellan dagens band och legendarerna i Daft punk är att pionjärerna Guy-Manuel och Thomas stod för kvalité, och tidlösa samplingar som aldrig kommer att kännas omoderna, oavsett vilken tidsålder vi kommer att hinna till innan planeten jorden ger vika pga. det ständiga klimathotet. På den här skivan finns egentligen inte ett enda dåligt spår, vilket är unikt med tanke på att många liknande artister som existerade under samma epok bara briljerade i att släppa ifrån sig utmärkta förstasinglar, men ytterst sällan kunde fullfölja singelsuccén med ett kvalitativt album. Daft punk kommer alltid att vara aktuella, trots att Thomas Bangalter numer lider av en svår tinitus, och enligt rykten knappt kan lyssna på musik utan att tro att han befinner sig på en motorväg som är hårt trafikerad av toktrimmade epa-traktorer. (Jag hittade på det sista).

(Bono framför I am the walrus i Beatlesmusikalen ‘Across the universe’)

Jag sade just till Yoko att jag skulle blogga om The Beatles. Reaktionen blev ett halvinspirerat ”aha”. Jag tänkte inte mer på det, utan jag fortsatte ut i vardagsrummet. Stängde dörren till Yoko, och sovrummet. Lade mig ner på soffan, kopplade in hörlurarna och valde låtar i itunes. Valet föll självfallet på The Beatles. Det vore idiotiskt att välja någonting annat att lyssna på om man nu tänker blogga om The Beatles. Man går ju inte och köper keso om man är sugen på pizza.

Jag har alltid haft någonting emot The Beatles. Min kluvna inställning till ett av världens största band grundar sig nog i min barndom, och i musiken som jag fostrades med. Hjärntvättades, skulle man kunna säga. Mamma var en Paul McCartney-fanatiker, och det säger ju en hel del. Pappa var däremot lagd åt Elvis-hållet, som män i hans ålder bör vara, enligt honom. Min mindre positiva inställning till Lennon & Co grundades tack vare mammas propaganda, som jag kontrade med en barnslig revolt, och lyssnade istället på Guns N’ Roses, och hävdade att The Beatles var töntar, och ibland fjollor, när jag väl kände för att uttrycka mig på ett annat sätt. Det var helt enkelt inte okej för mig att tycka om samma sak som mina föräldrar. 

Nu ligger jag här och lyssnar på ‘I am the walrus’ och får rysningar varje gång John Lennon tar i från tårna när det är dags för refrängen. Sjunger inombords, det gör jag också. Men det är ju Lennon, och inte McCartney. Den där McCartney har jag alltid liknat vid en gammal syltburk. Varför vet jag inte, men det svävar någon grå aura kring torrbollen som jag inte står ut med. Auran skulle kunna liknas vid biologin i skolan – Tråkig, utdragen och färglös. Det är McCartney för mig, det.

Det hela är nästan lite läskigt, hur man utvecklas. Och vilka insikter man kommer fram till under livets gång, och att det blir som föräldrarna predikat om. Snart kanske jag börjar ta åt mig av Elvis, på ett bredare sätt än att uppskatta Suspicious minds. Föga troligt är det dock, men risken är närvarande.

I am the walrus

Året är 1994. Jag går i fjärde klass. Min skolgång har flyttats från Slottskolan till någonting som kallades för en ”temporär lösning” borta på Norra skolan. Vi blev kvar ett helt läsår, och det var då allting började.

Jag är just på väg ner på skolgården efter förmiddagslektionen. Skorna, ett par vita Nike Air Max, är slarvigt knutna, bara för att jag ska få dem på mig så fort som möjligt, och hinna iväg före alla andra. John är en klasskamrat, som även han utövar samma strategi när det kommer till skor och hastighet. Plötsligt börjar John sjunga på en låt, men han sjunger helt fel, vilket just då inte spelar någon roll, då när jag själv inte vet exakt hur textraderna lyder. Jag känner igen låten. Den låter bekant, men kan inte placera. John berättar att det är Oasis, och att han hört låten på MTV flera gånger om dagen. (Han uttalar oasis som oÁsis), och låten heter ‘whatever’. Just där och då bildar jag och John en pakt, ett förbund. Vår vänskap utvecklas från suddgummikastande rivaler till praktiserande britpopare med Bunjy boys-kläder och snedvända kepsar. Ungefär 14 år senare sitter jag och kollar på Youtube, och minns så väl hur det gick till när jag upptäckte Oasis. Jag tror dessvärre inte att John, min forna kollega, har behållit det minnet lika intakt såsom jag valt att göra. Han var ju redan vilsen i femte klass, då när han kom till skolan och berättade om sin nya idol: E-Type. John sjöng ”This, this is the way” och rappade på det där utvecklingsstörda sättet som E-Type alltid gör. Sedan dess så har vi inte pratat om så mycket, han och jag.

Sist jag såg honom så hade han mustasch, och ett par stora skor. Min blick fastnade liksom på skorna, därför att de var så stora. Minst storlek 48. ”Jag skulle kunna paddla ända till Afrika i de där kanoterna” minns jag att jag tänkte. Ett ögonblick senare var han försvunnen, och jag tänkte inte mer på det. Varken på Oasis eller på min kanotfärd.

Jag har aldrig fått äran att uppleva Oasis live, och länge såg det ut att inte bli av, med tanke på att Liam Gallagher föll allt längre ner i de dekadenta dalarna. Men nu, när jag ser delar ur en spelning som gick av stapeln på Wembley sent 2008, så kan jag inte låta bli att önska jag var där. Där i moshpiten. Skrikandes. Hysterisk. Jag blir varm i hela kroppen, och någonting har tänt min längtan efter att gå på spelningar, igen. 

Jag blöder av det här.

Om år 2008 tillhörde Glas Vegas  kommer år 2009 tillhöra Asobi Seksu. Bandet från NYC, som spelar en blandning av postrock, dreampop och shoegaze, har just släppt en skiva som vid första lyssningen är trollbindande. Lyssnar på den i skrivande i stund, och måste medge att allting jag kan göra är att luta mig tillbaka och blunda. Detta är helt enkelt ett mästerverk. Vågar också påstå att den fastnade betydligt fortare än vad Glas Vegas debutsläpp gjorde. Jag har funnit en vän för livet, en vän som jag främst kommer att fly till då långa promenader, tider i ensamhet och tågfärder står på agendan. Och det kommer bli en hel del, känner jag.

2. Fever ray – S/T

Ena halvan i The Knife, Karin Dreijer Andersson, har gett sig ut på äventyr och projektet går under namnet Fever ray. Finns inte så mycket mer att skriva än att det låter precis som The Knife, måhända lite tråkigare, men fortfarande intressant. Alla älskar ju tydligen The Knife, så alla kommer förmodligen också att falla för den här skivan, bara för att rösten tillhör Karin Dreijer Andersson. 

3. Franz Ferdinand – Tonight: Franz Ferdinand

Okej, jag trodde aldrig att jag skulle ägna någon mer uppmärksamhet åt det här bandet, då de spelades sönder och samman, och på så vis förstördes i mina ögon. Men sedan jag sett det senaste avsnittet av Gossip Girl, där låten ‘No you go girls’ spelas, så blev jag faktiskt positivt överraskad. I efterhand när återigen lyssnar på tidigare nämnda låt, så känns det tråkigt nog inte lika roligt. Å andra sidan var scenen, där låten figurerade, en scen med en stor portion Chuck Bass, så själva tändningen som gav mig tanken att återigen vilja kolla upp Franz Ferdinand kanske stavas Chuck Bass, och det säger nog mer om mig och min relation till denne tv-karaktär än vad det säger om kvalitén på Franz Ferdinands musikalster.

Jag tänkte även köpa biljetter till Morrisseys (artisten, alltså) spelning nu i sommar, vill någon gå med mig?