love it

Ultracity-Live-@-Night-Life-Stockholm-June-2009 by ultracity

Kommentarer överflödiga. Jag hade på mig dansskorna och bevittnade denna akt på Marie Laveau.
Jag har fortfarande inte återhämtat mig

love it

För att bryta av med någonting som varken är så minimalt som möjligt, eller något som för tankarna till blissed out-göteborspropaganda så lyssnar jag in mig på The Raveonettes nysläpp In and out of control. Deras förra skiva, Lust lust lust, var en av de skivorna som gjorde störst avtryck på mig när året var ställt på 2008. Med låtar som Dead sound, You want the candy och With my eyes closed, så snärjde de mitt hjärta, mina trumhinnor och min tid i Övfre Nyfors runt sitt lillfinger. 

Hittills så låter In and out of control som distat vemod och dansk dynamit, och jag hade egentligen aldrig förväntat mig någonting annat, och kontentan av detta är att jag är nöjd.

love it

Vad händer om man placerar sig i en bil, laddar mp3-spelaren med Boat Club, Air France, JJ och resterande delar av Sveriges “Blissed out”-elit och bestämmer sig för att inte stanna förrän man nått Barcelona? Jo, det som händer är att resultatet inte blir något annat än en eufori. Och det som Delorean har lyckats med på sin senaste EP “Ayrton Senna” är just euforiskt. 

Det finns absolut ingenting med den här EPn som är dåligt. Allt från låtarna till Ep-titeln, och sedan vidare till omslaget - Allting är ett mästerverk av högsta rang. 

Länkar : 

Delorean - Ayrton Senna EP på spotify.
Den avlidne Ayrton Senna på wikipedia.
Titta på omslaget. 

love it

Har ni någonsin gått och väntat på någonting, och väntat så länge så ni nästan gett upp hoppet? Och när allt hopp till synes är raserat så dyker det ni väntat på upp, och det från ingenstans. Ni känner en enorm lättnad. Det ni känner är extas. Har ni någonsin varit med om någonting sådant? 

Det hände mig idag. Anledningen är ingen annan än Kris Menace “samlingsskiva” Idiosyncrasies.
Kris Menace är någonting som skulle kunna liknas vid religion för mig, och jag vet inte hur länge jag väntat på en sådan uppenbarelse som den jag råkade ut för idag. Lycka, goda dagars magi och dansgolvsporr. Eufori har många namn. Låtar som Lumberjack, Discopolis, Artificial och Steamroller finns givetvis med, och även idel samarbeten med vapendragare som Alan Braxe och Fred Falke. 

I övrigt följer jag några vilsna män i Irak när de misstar städer för pansarkolonner. Jag vrider mig av skratt, och det är tragiskt, men att testosteronstinn arméhumor kunde vara så extremt briljant (vissa stunder.) hade jag ingen som helst aning om. Jag haussar Alexander Skarsgård, och han kommer att förbli Iceman i mina ögon.

Nu: Jean-Luc Godard.

3 lovers