Han på bilden är 22 år gammal. Han har just vigt sitt liv åt fotograferande. Han är vid det här laget inte alls medveten om att han kommer bo i Stockholm tre år senare, och skulle du berätta det för honom där och då, då skulle han säkerligen bli helt till sig av entusiasm. Några år senare har han klippt av sig håret, han har skaffat jobb och han är i full färd med att packa ihop sina ägodelar och ge sig av mot ett nytt boende just i Stockholm. Han har just hittat in på sitt gamla skunkkonto och går igenom samtliga konversationer han haft med alla på sin skunklista. Han kanske gråter en skvätt, och han kanske minns. Men en sak är säker - Han tycker det är så himla fint, allting.
I min barndom så lekte jag, precis som alla andra killar (Goddag stereotyp!), med bilar. Jag hade bilmatta, och på bilmattan hade jag kladdat ner skällsord, könsord och andra otrevligheter då när jag först lärde mig dem, men varför jag valde att föreviga dessa ord på just en oskyldig bilmatta är väldigt oklart.
Jag hade ett helt hav av bilar, eller det var så min mamma uttryckte det. Jag själv ansåg att jag hade alldeles för några, och använde mig ofta av den kända, infantila frasen “mina kompisar har ju fler.” (Fördjupning : Min pappa är starkare än din pappa.) Och på så vis så fortsatte min spektakulära bilsamling växa, år efter år efter år. Nu vill jag även poängtera att mitt beroende för bilar inte inte bara höll sig på (bil)mattan, utan jag ägde bilspel till mina spelmaskiner, jag ägde samlarkort på bilar (som min mamma var rädd för att jag skulle bli mobbad för om jag tog med till skolan, för alla andra sysslade ju med hockeybilder.) och jag hade även bilder på bilar på väggarna.
Nu när jag är 25 år gammal, och klok - om jag får säga det själv, så kan jag inte låta bli att känna att jag lät det hela gå för långt. Och att det inte har resulterat i någonting positivt alls, över-huvud-taget. Jag har inte varit i närheten av att ta körkort, och även om jag kan köra bil litegrann, på raksträckor, i 30km/h, så suktar jag inte efter en bil. Jag tycker inte om att sitta framför en ratt, jag blir rädd om det går lite för fort eller om någon kör vårdslöst och jag blir åksjuk om jag inte fixerar blicken på vägbanan.
Jag är väl lite av en Napoleon Dynamite när det gäller bilar, kort sagt.
Jag tänker, jag funderar, jag överlägger med mig själv - Då vill jag ha en bil:
* När jag är på väg för att spela basket, då vill jag ha en fet bil, med feta rims och fet stereo, och jag ska spela hiphop på ett väldigt pubertalt sätt. Jag ska rulla in på planen precis som Tupac gjorde i filmen ‘Above the rim’, och sedan ska jag säga “wzup niggas!” till mina basketkollegor, och de ska svara “wzup c-dawg” på ett väldigt okonstlat sätt, som om det vore rutin, som om det vore helt normalt att någon gjorde entré på planen på ett sådant sätt.
Men det är en vision som är omöjlig att förverkliga därför att : Inga av mina kompisar är “niggas”. Jag bor inte i Bronx. Jag har inte tillräckligt med cohones för att kunna bära upp ett sådant ego och jag spelar aldrig basket.
Det finns givetvis hundratals anledningar som är bra med ett körkort, men jag väljer att inte räkna upp dem. Men att frakta möbler från IKEA via tunnelbanan är ingenting jag helst vill göra om, men jag gör det om jag måste. Men det bästa med allting är att man numera kan få vad som helst levererat hem till dörren. (Onlinepizza <3).
Övrigt: Den tidigare nämnda bilmattan skänktes sedan vidare till mina brors barn. Och visst är det trevligt att farbror Calles första encounters med könsord i textform (fita, kuk, knula) lever vidare. Ska man lära sig ord som får folk att rygga tillbaka och muttra om uppfostran och annat, då ska man lära sig dem från sina egna blodsband. Och den där bilmattan, den ska i sin tur mina brors barn skänka vidare till sina barn, då när tiden blir mogen.
The Legacy will never end.
(Galopperar inombords av förtjusning över att äntligen hittat ett sätt att bli ihågkommen på.)
Du kanske aldrig följde med på kemilektionerna i åttan, och det kan du med största säkerhet få lida för senare i livet. Just i åttan har du ju ingen aning om du någon gång i livet blir tvungen till att t.ex avverka en sydamerikansk knarklangare från jordens yta.
Jag själv är inget geni när det kommer till det periodiska systemet, för allting jag lärde mig på kemilektionerna under min tid på Djurgårdsskolan involverade Mattias Flink och batterisyra (Dock ej i kombination. Vilket iof. sig skulle vara ett intressant experiment.) Min gamla kemilärare, Sverker Olofsson, aint got nuuuuthin’ on me, som man säger.
Notis: Klippet är f.ö hämtat ur den fantastiska tv-serien Breaking bad, som handlar om en högstadielärare som står inför ruinens brant, och därför måste livnära sig på att börja koka crystal meth tillsammans med en tidigare, misslyckad elev. Rekommenderas varmt.)
Jag arbetar mitt första nattpass. Känner en slags panik, en slags instängdhet.
Jag har alltid haft problem med att sova borta. Oavsett om jag befunnit mig på semester, eller om jag bara hamnat hemma hos en kompis på efterfest. Allting startade egentligen i unga år, då när jag på dagis skulle sova borta för första gången. Första natten på riktigt utan varken föräldrar eller någon nära släkting, och jag minns det som en traumatisk storm som sköljde igenom mig de timmarna som jag var menad till att sova på en madrass, hos en känd vän, men ändå för mig okänd trygghetsmarkis. Jag grät, och jag snyftade. Och jag ropade på mamma, men ingen mamma kom. Till slut äntrade en mamma-imitatör rummet. Mamma-imitatören var Staffans “plastmamma”, och hon såg på mig med en lugnande blick, och frågade sedan “Calle, vill du att jag ska sjunga för dig?”
Herregud. “Vill du att jag ska sjunga för dig?”. Vad är det för filmiska knep som hon försöker skrida till verket med, tänkte jag. Men hon sjöng, och jag blev ännu räddare än vad jag tidigare var. Men jag låtsades somna. Bara för att hon skulle gå sin väg, och när den inte alltför inövade sångerskan lämnat rummet, då somnade jag. Det var en lättnad. Både att somna och att slippa galningen som faktiskt försökt sjunga mig till sömns.
Nu så här 20 år senare tänker jag att det där kanske faktiskt var det finaste någon har gjort för mig. Någonsin.
Influensen till mitt tennisspelande i unga år kom varken från Björn Borg, Stefan Edberg eller Mats Wilander. Tv-serien Smash var det som öppnade mina ögon. Till en början så trodde jag faktiskt att Einar Berg var en firad, svensk tennisstjärna på riktigt. Jag menar - Meriter som att under ett och samma år på 70-talet vinna woodstock open, cannabis cup och flowerpower mästerskapen, lät ju otroligt pampigt, och det var nästintill så att man trodde det var någonting utomjordiskt och mer respektabelt än turneringar som US Open, Roland Garros och kanske Wimbledon.
Jag vill vara liten igen. Ovetande. Oupplyst. Man trodde på saker, eller ja, man trodde i princip på allting. En fantastisk tid.
nästa sida Vill ni låna någon bild, för att t.ex använda i en blogg eller någont annat icke-kommersiellt syfte, så går det bra, så länge ni länkar tillbaka till mig. Och meddela mig gärna om detta på me@calleabrahamsson.net.
*If you wanna use any of my photographs, that's fine. As long as it's for your own cause, and not involving any commercial business, and please - link back to me. And notice me of this by contact me at me@calleabrahamsson.net
