Four years of austerity , four years of working only for others – that was a lot, that was too much. It was time now for him to think a little about himself. And for that, he had to be alone, alone and free. It wouldn’t be easy to find himself again after four years; there were so many things that had to be clarified in his mind. What for instance? Well, he wasn’t quite sure yet, but there, in Tokyo, strolling through the crowded streets which smelled of high technology, he would try to bring the things into focus. Again he felt his heart leap. The sky would be blue, laundry would be airing at open windows; his hands in his pockets, he would wander about as a tourist among people whose language he didn’t speak and whose troubles didn’t concern him. He would let himself live, would feel himself living, and perhaps that alone would be enough to make everything come clear.

Jag är kär. I en bok. 

1 lover

Jag alternerar mellan Borges och Stephen Davids skildring av Guns N’ Roses karriär. Det är en kontrast som är fylld av svarta och vita kanter. Från en genialitet som sällan skådats, till någonting som får mig att sticka fingrarna i halsen.

love it

Sidan 179. Någonting sällsynt.

Jaha, sa jag, det är er grej. Kära älskling, vill du inte vara ömsint mot honom så är det din sak, men kan du inte vara ömsint mot mej.. kan du inte låta mej ringa dej .. jag vill så inihelvete gärna se dej igen, men inte nu, jag är inte färdig för det.
Vad är du rädd för, Jack?
Allt. 

love it

Vilka rabalder det har blivit av Liza Marklunds bok ‘Gömda’. Plötsligt har alla gått i taket över att det som står i boken är osant. Att det är påhitt och bluff och båg. Någon stackars arabisk man har gått ut i pressen med att ”jag har fått mitt liv förstört”. 

Jag förstår inte alls varför det blir en sådan uppståndelse över det här, men jag har ju å andra sidan inte bemödat mig att läsa boken. Liza Marklund skriver mamma-berättelser, kort sagt. Jag tycker inte om mamma-böcker, de är helt enkelt ingenting för mig.

Men en sak jag tänkt på är varför detta numer är ett så aktuellt ämne. ”Liza Marklund ljög ihop Gömda”, jaha och? Vad spelar det för roll? Jag skulle inte ens ta illa vid mig om jag nu läst boken, och trott att allting var sanning. En dokumentär. Och sedan få veta om att jag blivit lurad på konfekten. Det är ungefär som att jag skulle få veta att allting jag läst i ‘Svensk Maffia’ är påhittat. Att förlaget och journalisterna som står bakom boken skulle ha uppdiktat varje intervju, varje faktadel och varje historia. Jag skulle acceptera det, men ändå förhålla mig till boken på ett annat sätt. Jag skulle inte längre känna att jag vet några saker om Sveriges kriminella nätverk, men jag skulle tacka för en bra historia. Tacka för en fullkomligt fantastisk (om än påhittad) journalistik.

En annan sak: Är boken inte utgiven i mitten av 90talet? Det är ju trots allt 14 år sedan året var 1995, och tar det 14 år innan var och varannan svensson, recensent, boktyckare lyckas gå i taket över att en bok är en smula osann? Preskriberas inte saker efter 10 år här i Sverige? Jag trodde det. Och jag förstår inte alls uppståndelsen över det här. Har inte folk någonting större att bry sig om?

Är det så att jag har missat något, så kan gärna någon som vet kommentera här i fältet nedan. Prove me wrong, liksom. Men som det ser ut nu så anser jag allting vara väldigt skrattretande.
Stackars Marklund. (There’s one thing i thought i’d never say) 

2 lovers

(Bild på en strand på Bahamas. Inte tagen av mig, för jag har aldrig varit där)

Jag läste ut Expedition L av Erlend Loe igår. En typisk Loe-bok skulle de flesta säga, men jag håller inte med. Jag håller inte med alls. Det är för långt mellan poängerna och en herrans massa drabbel. Ingen precision, och en smula uddlöst, skulle man skriva om man var en recensent, men det är ju inte jag, så jag nöjer mig med att skriva att den var den sämsta boken av den där förbannade Loe. 

Jag blev så bitter över hela berättelsen att jag numera ställer mig bakom Palpitations låt Norway! Dissapear!
(Inte för att jag hatar Norge på samma sätt som Palpitation gör det, jag hatar bara Expedition L, som är skriven av en norsk författare. Och det räcker.)

Boken glimtade dock till ibland. Var lite lagom överraskande, som Loe i vanliga fall brukar vara. Se här t.ex:

”Kim ligger på stranden och pratar med Egil. Han berättar att han alltid varit förtjust i filmen Sound of music. Speciellt sångerna, och alla dessa danser. En smula utopi, kallar han det. Egil håller med, och berättar att hans favoritscen i filmen är när killen drar ur kuken ur tjejen, och hamrar den mot en bergvägg. Kim spärrar upp ögonen och ser på Egil och påpekar att han med största sannolikhet att han blandar ihop Sound of music med någon helt annan film. Egil bryr sig inte, utan tänker iställte vidare på scenen, kuken och bergväggen.”

(Det stod inte alls sådär i boken, men när jag gick efter för att läsa på och citera kom jag på att jag redan lämnat tillbaka boken till biblioteket, i rent vredesmod. Så jag var tvungen att improvisera lite, och så gick det som det gick och jag skrev det där som står precis här uppe. Poängen var densamma iaf, och jag tycker det fortfarande är lite finurligt. Kukar och Sound of music, det hade ni inte förväntat er!)

love it