Folk i Stockholm är så underliga. Ljusår i skillnad från småstäder. Stort sett alla som jag stött på i Stockholm, verkar mer eller mindre, vara fritänkare, eller klassa sig själva som pionjärer inom det de sysslar med, oavsett om det är något som involverar media eller konst, så tror det väldigt mycket på sig själva och sin vision, och det är väldigt viktigt. Men hur går det ihop? Hittills så har jag endast träffat på ett fåtal personer som faktiskt har ett ”riktigt jobb”, ett kneg. En plats där man befinner sig på schemalagd tid, och där man tjänar ihop till en normal levnadsstandard. Så : Var får alla pengar ifrån? Och framförallt : Hur har folk råd att gå ut och leva la vida loca på diverse klubbar fyra gånger i veckan?

För att jämföra detta med Eskilstuna, staden där all kreativitet begravdes under andra världskriget. Eskilstuna är förvisso en industristad, men att skillnaden skulle vara så här stor, det trodde jag aldrig. Den lilla klicken som faktiskt är bra i Eskilstuna tillhör nog de bästa människorna jag träffat, någonsin, men den klicken kan dessvärre inte väga upp resterande delar av idioti och 7till4-mentalitet som existerar i staden som jag valt att lämna bakom mig. 

Men vad är att föredra? 

*En visionär som lever på existensminimum, och inte viker sig trots tuffa tider, men som alltid föredrar en klubbkväll framför en toarulle,eller kanske ett paket köttbullar. Köttbullarna, som skulle kunna räcka åtminstone i en vecka om man portionerade ut dem på rätt sätt, tillsammans med snabbmakaroner som ständigt är ett återkommande inslag i matdjungeln när man är pank, och ”kinda fucked anyway”.

*En ”knegare”, som på ett eller annat sätt accepterat sin plats i samhället, och som inte är särskilt kreativt lagd , utan går till sitt industrijobb och är där hela dagen, och sedan sparar halva inkomsten till sin nya turbotrimmade bil, medan han lägger resterande pengar på några backar öl och kanske några köttbitar. 

Visst, nu drog jag allting till sin spets, och målade upp scenarion som endast svarta och vita. Men ni förstår min poäng, hoppas jag. Men det är så här jag upplever det, ungefär. Jag själv föredrar nog en person som ligger mittimellan, men ändå tror mer på sin vision än på sitt monotona, ”högavlönade” yrke. Men jag är en människa som tycker att jag är pank när jag har mindre än 5000 kronor på kontot, så jag skulle nog aldrig kunna klara av att vara den där konstnärssjälen som gör allting för konsten, och det iom att jag är på tok för bekväm, och har en fabless för dyra intressen.

3 lovers

Facebook-elitisterna, dvs. Hjorthagen Connection är ute och surfar igen: 

Man 1 – Det är så jävla skönt att man kan dölja folks updates på facebook!
Man 2- Mmhmm?
Man 1- Ja, men som en gammal, värdelös klasskamrat. Varje gång hon uppdaterar sin status så går den i stil med ”Har varit ute och åkt skidspåret igen”. Fan, hon är så jävla värdelös och tråkig, så man vill bara .. Shut the fuck up, du suger!
Man 2 – He…he

love it

Till min förvåning så hamnade jag i en konversation om bloggar igår. Min munhuggande motpart, som valde att ta upp ämnet, insisterade på att bloggar var skit. Det fanns egentligen inte en enda bra blogg, tyckte han. Jag frågade vad mannen i fråga var intresserad av, och han sa att han inte visste, men att han gillade musik, då i form av drum n’ bass. Men hörrudu, sade jag, och så gick jag igång. Men på ett vänligt sätt, förstås.

Den här mannen hade aldrig läst en blogg som inte var skriven av en kändis, eller det var åtminstone så det framstod. Ju längre konversationen led så kom det fram fler, uppenbarligen pikanta, detaljer som den här blogghatande människan försökte förneka. Han tyckte t.ex om Faddes blogg (Ni vet, den bredaxlade dörrvakten som tycker om säkerhet i blandning med ak47or, och som spenderat ett tidigare liv med Linda Rosing.) Men vadå, Fadde är ju en skön lirare, han liksom målar och sådär. Så lät det, och sen var förnekelsen i full gång. Alla bloggar var skit, eller i princip allting som hade med text att göra var plötsligt också dynga. Han var inte ens intresserad av att läsa sina vänners bloggar, för han gav blanka fan i vad dem gjorde, tyckte eller bara tänkte.  Jag behöver inte ens påpeka att Blondinbella kom på tal, men jag lämnade rummet.

Idag sitter jag i ett rum, och det är tänkt att jag ska sitta här tio timmar till, ungefär. Jag läser nätblaskor, bloggar och läser tutorials som kommer komma väl till användning när jag sätter igång med mitt filmprojekt i veckan. Fingrarna kliar, och efter igår så undrar jag över vad Blondinbella sysselsätter sig med nuförtiden. Så jag skriver in adressen, korrekt, eller det är vad jag tror – blondinballe.se 

Och det är upptaget, registrerat, bokat. 
Tech-nördar.

*People that denying the power of the blogosphere stands for stupidity.

love it

Jag lämnade Tourettes hemma och begav mig ut till Haninge på egen hand. Tog buss 807, och när jag kom fram så mötte Martin mig vid busshållsplatsen. Där borta spelade de in Nattbuss 807, sa Martin och pekade på ett vitt hus. Jaha, då är jag i Hollywood då, tänkte jag. Vi trotsade temperaturen, och allting annat när vi prompt insisterade på att sitta utomhus. 

Vi splittrades vid Gullmarsplan, men jag och Daniel fortsatte mot Odenplan. Jag gick av, men han for vidare. Nu är jag tillbaka i sängen, ungefär lika förstörd som jag var för 13 timmar sedan.

love it

love it