Sällskapet på Tranan. Fem filmvetare. De lärde mig att man absolut inte får tycka att Oceans Eleven är den bästa filmen i världen, för då blir man sannerligen inte uppskattad. Det visade sig att en student kläckt ur sig detta inför sina kursare på ett seminarium. Det var ungefär som att påstå att Takida är världens bästa band, alltså något väldigt motbjudande och oacceptabelt.
februari 27, 2009
(Från vänster: Emilie, Amanda, Moa)
Pet Sounds, WC, konstig bar, Lilla Baren. På väg till Odenplan kom jag på att jag skulle ta mig hem, och löste allting med en skenmanöver. Idag ångrar jag skenmanövern, och önskar istället att jag skulle dröjt mig kvar i trevligheten.
Ikväll : Audionoms releasefest i Brunogallerian.
februari 26, 2009
Jag vet inte var jag ska börja, men jag tänkte skriva om Linda Rosing. Hon är ett freak of nature. En varelse från yttre rymden, formad av media och av en familj i Västerås som typ samlar på doftgranar. En naturkatastrof gone skogsbrand. Hon är inte av denna världen, Rosing. Nu har hon börjat dejta karlar och hela spektaklet har dokumenterats av Kanal 5, och sänds nu på bästa sändningstid. Det grämer mig att jag inte har Kanal 5, för ärligt talat skulle jag vilja följa denna skräcködlas road to ruin.
“.. I kvällens avsnitt av Den rätta för Rosing’ går åtta av totalt 50 killar vidare efter uppvisningar i striptease, dans och muskelstyrka”.
februari 25, 2009
Fjärde klass. Skolgården full av människor. Klockan skulle snart ringa in till morgonlektionen. Vi spelade fotboll, jag och flera andra. Två lag uppdelade på måfå. Folk kom med buss, med cykel eller via promenader till skolgården. Lagen, knappast uppdelade, var ojämna, snudd på brutalt ojämna. Sexorna på skolan skulle aldrig få för sig att spela med varken fjärdeklassare eller femteklassare, oavsett tillgång på talang, utan det handlade mer om att sätta sig i respekt. Det var sexorna mot “röset”. Vi var röset.
Det var höst. Tunna istäcken hade gjort anspråk på vattenpölarna, följderna var halka. Bollen letade sig framtill mig. Jag tog emot den, dribblade sedan av en sexa som kom stormande. Stannade upp, funderade på att passa, men allting jag såg omkring var statister i mitt lag, folk som bara spelade för att spela, och inte för att de tyckte det var kul. Ett gäng enbenta pensionärer hade gjort större nytta än dem, så självfallet passade jag inte någon av dem. De ville egentligen inte ha bollen, de ville bara stå på planen för att känna tillhörighet. Jag gjorde det på egen hand. Jag gjorde en Baggio, precis som Roberto Baggio. Tog några snabba steg, dribblade av en sexa till. Tittade upp, måttade med foten, sköt. Bollen i perfekt båge. Kändes som att tiden stod still. Alla följde bollbanan. Målvakten nådde inte, utan bollen letade sig in i bortre krysset, nätet rasslade. Jubel. Jag var hjältarnas hjälte - Småfolkets frälsare.
Jag var i himlen.
februari 22, 2009
Idag hände det. Jag skrev en sida i det som är tänkt att bli en generationsskildring. Mina planer är storartade, och allting är Jesper Bohms fel. Han har lovat att skriva förordet i min tredje bestseller, och när ett löfte har avlagts, så måste jag fullfölja mitt uppdrag. Min prosa är för tillfället inte världens bästa, men den är betydligt bättre än mycket annat som får tryckas på papper.
Shufflade fram Markus Krunegård. Han är en vampyr, suger och spyr. Får mig att tänka tillbaka på sommaren. Mina eviga stunder på Greven, tillsammans med Stocken och Niklas. Stocken, en av de bästa människor jag mött i mitt liv, evigt fuskandes på kortspel och ständigt generös. Stöttade mig mer än någon annan, då min förhoppning på mitt drömjobb seglade iväg i horisonten.
Jag saknar.
Jag blöder
Övrigt:
Har just laddat upp en bildserie från Alicante. (KLICKA)