”I may not go down in history, but I will go down on your sister” - Hank Moody, Californication.

love it

1. Asobi Seksu – Hush

Om år 2008 tillhörde Glas Vegas  kommer år 2009 tillhöra Asobi Seksu. Bandet från NYC, som spelar en blandning av postrock, dreampop och shoegaze, har just släppt en skiva som vid första lyssningen är trollbindande. Lyssnar på den i skrivande i stund, och måste medge att allting jag kan göra är att luta mig tillbaka och blunda. Detta är helt enkelt ett mästerverk. Vågar också påstå att den fastnade betydligt fortare än vad Glas Vegas debutsläpp gjorde. Jag har funnit en vän för livet, en vän som jag främst kommer att fly till då långa promenader, tider i ensamhet och tågfärder står på agendan. Och det kommer bli en hel del, känner jag.

2. Fever ray – S/T

Ena halvan i The Knife, Karin Dreijer Andersson, har gett sig ut på äventyr och projektet går under namnet Fever ray. Finns inte så mycket mer att skriva än att det låter precis som The Knife, måhända lite tråkigare, men fortfarande intressant. Alla älskar ju tydligen The Knife, så alla kommer förmodligen också att falla för den här skivan, bara för att rösten tillhör Karin Dreijer Andersson. 

3. Franz Ferdinand – Tonight: Franz Ferdinand

Okej, jag trodde aldrig att jag skulle ägna någon mer uppmärksamhet åt det här bandet, då de spelades sönder och samman, och på så vis förstördes i mina ögon. Men sedan jag sett det senaste avsnittet av Gossip Girl, där låten ‘No you go girls’ spelas, så blev jag faktiskt positivt överraskad. I efterhand när återigen lyssnar på tidigare nämnda låt, så känns det tråkigt nog inte lika roligt. Å andra sidan var scenen, där låten figurerade, en scen med en stor portion Chuck Bass, så själva tändningen som gav mig tanken att återigen vilja kolla upp Franz Ferdinand kanske stavas Chuck Bass, och det säger nog mer om mig och min relation till denne tv-karaktär än vad det säger om kvalitén på Franz Ferdinands musikalster.

1 lover

Vet ni hur störd i huvudet man verkar när man försöker förklara hur bögig den lila teletubbien är, för en helt teletubbie-ovetande människa? 

Nähä, inte. Kom då aldrig och säg att ni förstår mig. Aldrig.

2 lovers

Jag betalar bara för kvälls, respektive dagstidningar inför tågfärder. Det är då jag smyger in, lite obemärkt, på pressbyrån och roffar åt mig en aftonbladet, som jag vid ett senare tillfälle slänger fram, lite sådär lagom nonchalant, på disken. Men annars betalar jag inte för nyheter, för nyheter publiceras på internet, och det är på internet folk hänger. Folk som håller sig uppdaterade.

Jag vill inte påstå att jag följer kändisarnas liv via ‘klick’ och andra nöjestidningar, för det anser jag inte vara tillräckligt värdig information att ta del av i pappersform, som jag betalat för. Det är som att ”kasta pengarna i sjön”. (Kalle Mälberg, som oftast figurerar i denna bloggen när jag får mina ‘klick’-uppenbarelser, får ursäkta).

Nu har jag däremot betalat för aftonbladets plus-tjänst i en månads tid. 20 spänn drogs på kontantkortet, och sen var det inte mer med det. Smärtfritt och snabbt, sms:et som koden innehöll trillade in på några sekunder, och sen satte jag igång med att ta del av den här härliga informationen som man fick ta del av, som betalande plus-medlem. Informationen, ja, eller vad ska jag kalla det? Jag har läst lite om Ronnie Sandahl och hans eskapader i Berlin, att han åkte dit, till Tyskland, men istället fann Paris. Vilken jävla dåre, Sandahl! Fortsatte sedan med att läsa på om hur man enklast tillfredställer en kvinna, för det vill man ju veta mer om. Eller det bör var man vilja veta mer om. Lärde mig lite om några, till synes, exotiska ställningar med namn som ‘Pantern på grenen’, ‘Locket på Bermudatriangeln’ och sist men inte minst: ‘Det guppande undret’. Turns out it’s all the same, bara att man har kastat om några namn, och kanske lyft upp ett ben lite här och där.

Nähä. Det där med sex och knepiga namn blev plötsligt mindre attraktivt. ”Jag kan ju lika gärna kolla på en p-rulle, och hämta inspiration från underverken, akterna och ställningarna som det bjuds på”. I slutändan handlar det väl bara om ett givande och tagande, och så klart: Känslor. Det sistnämna är viktigare än vad någon gammal erotiktokig tant kan stå till svars för i valfri sexspalt.

Helt plötsligt har jag också lärt mig vad Sveriges alla f.d Dokusåpa-deltagare sysselsätter sig med idag. Han, Robinson-Buba, han är veterinär. Och någon som heter Jerker blev tydligen årets Bög, eller något liknande på QX-galan för några år sedan, men idag kombinerar han läggningen som homosexuell med ett jobb som socionom. Good for him, you go Jerker!
Båda två har deltagit i Expedition Robinson. Jag, Calle Abrahamsson, som är en av de 3% i Sverige som aldrig har sett ett avsnitt av Expedition Robinson höjer lite på ögonbrynen och hummar lite för mig själv, ”jaha jaha”, nickar jag och kliar mig på hakan. Vilka grejer!

Och allt det här för ynka 20 kronor. Draget direkt från kontantkortet.
Men man har väl Halebop, och ringer billigt, så det är ingen fara.

love it

En bloggsignatur har lyckats ta upp en alldeles för stor plats när man frågar en vän om denne lyssnat in sig på Morrisseys ”nya”, och sedan blir tvungen att avsluta meningen med: (artisten, alltså).

Jag tänkte även köpa biljetter till Morrisseys (artisten, alltså) spelning nu i sommar, vill någon gå med mig?

3 lovers