När ens mamma frågar om man fortfarande vill till New York så är det kanske inte alltför briljant att replikera ”jag skulle kunna prostituera mig för att komma dit”. Det är liksom inte the way to go med föräldrar.
januari 19, 2009Året är 1994. Jag går i fjärde klass. Min skolgång har flyttats från Slottskolan till någonting som kallades för en ”temporär lösning” borta på Norra skolan. Vi blev kvar ett helt läsår, och det var då allting började.
Jag är just på väg ner på skolgården efter förmiddagslektionen. Skorna, ett par vita Nike Air Max, är slarvigt knutna, bara för att jag ska få dem på mig så fort som möjligt, och hinna iväg före alla andra. John är en klasskamrat, som även han utövar samma strategi när det kommer till skor och hastighet. Plötsligt börjar John sjunga på en låt, men han sjunger helt fel, vilket just då inte spelar någon roll, då när jag själv inte vet exakt hur textraderna lyder. Jag känner igen låten. Den låter bekant, men kan inte placera. John berättar att det är Oasis, och att han hört låten på MTV flera gånger om dagen. (Han uttalar oasis som oÁsis), och låten heter ‘whatever’. Just där och då bildar jag och John en pakt, ett förbund. Vår vänskap utvecklas från suddgummikastande rivaler till praktiserande britpopare med Bunjy boys-kläder och snedvända kepsar. Ungefär 14 år senare sitter jag och kollar på Youtube, och minns så väl hur det gick till när jag upptäckte Oasis. Jag tror dessvärre inte att John, min forna kollega, har behållit det minnet lika intakt såsom jag valt att göra. Han var ju redan vilsen i femte klass, då när han kom till skolan och berättade om sin nya idol: E-Type. John sjöng ”This, this is the way” och rappade på det där utvecklingsstörda sättet som E-Type alltid gör. Sedan dess så har vi inte pratat om så mycket, han och jag.
Sist jag såg honom så hade han mustasch, och ett par stora skor. Min blick fastnade liksom på skorna, därför att de var så stora. Minst storlek 48. ”Jag skulle kunna paddla ända till Afrika i de där kanoterna” minns jag att jag tänkte. Ett ögonblick senare var han försvunnen, och jag tänkte inte mer på det. Varken på Oasis eller på min kanotfärd.
Jag har aldrig fått äran att uppleva Oasis live, och länge såg det ut att inte bli av, med tanke på att Liam Gallagher föll allt längre ner i de dekadenta dalarna. Men nu, när jag ser delar ur en spelning som gick av stapeln på Wembley sent 2008, så kan jag inte låta bli att önska jag var där. Där i moshpiten. Skrikandes. Hysterisk. Jag blir varm i hela kroppen, och någonting har tänt min längtan efter att gå på spelningar, igen.
Jag blöder av det här.
(Adam & André)
Jag vet inte hur jag ska börja. Allting är så diffust, och det känns som att ett jumbojet har landat bland mina hjärnceller. Jag kan inte väva ihop hela kvällen pga. den enkla anledningen att jag inte minns någonting. Fragment finns, men inte mycket mer. Allt som jag ser när jag sluter ögonen, och tänker tillbaka, är vakter, spärrvakter och dörrvakter. En hel hord vakter.
Men jag lever.
januari 18, 2009
Jag sitter och tittar på Skavlan, den nya talkshowen på SVT1. En norsk programledare sitter och pratar med Göran Persson och Anitra Steen. De pratar om hur de träffades, och hur det egentligen går till där ute på bondgården, och om att Göran persson har koll på vad mjölken kostar. Det är viktigt, enligt Göran, ”man måste hålla koll på mjölkpriset”. Anitra däremot, hon tycker att det är oviktigt, och att det är någonting som inte var människa bör hålla koll på.
Efter ett tag är det färdigpratat, och en ny gäst ska träda in i studion. Det visas ett klipp. En person har fått en invit att presentera, och säga några vänliga ord om den kommande gästen. Människan som ska stå för presentationen, och de vänliga orden, är ingen mindre än Thorsten Flinck – Sveriges galnaste galning. Han sitter i en bil, förmodligen en stadsjeep, och pratar med en trött reporter som håller i en mikrofon. Men någonting är fel, någonting har gått snett: Torsten talar nämligen inte samma språk som vi andra. Han artikulerar med ögonbrynen, och ur munnen kommer ord, men ord som är lite vilsna i sitt sammanhang. Det är en väldigt lustig syn, det här. Men han tycker att det är en skön ”gammal gädda” han presenterar.
Presentationen är över, och in kommer Kristina Lugn. Den ”sköna gamla gäddan”, men henne skiter jag i, allting jag kommer minnas är Thorsten, och hans minutlånga inslag som fullkomligt tog över allting i showen.
januari 16, 2009
(potentiellt omslag, lagom svårt, lagom desperat)
Igår så började jag skriva dagbok. En riktig dagbok, vet ni. En bok där man skriver om viktiga saker som berör en själv, och inte ytligheter som en normalt funtad människa väljer att publicera i en blogg, som sedan blir tillgänglig för var och varannan människa som väljer att surfa in på den. Det är läskigt med människor som hänger ut sitt inre på internet, personligen tycker jag att man korsfäster sig själv, och många i sin omgivning, om man tar itu med ett dagboksskrivande och sedan väljer att fläka ut det lite hursomhelst.
Min första tanke efter det att jag blivit klar med två timmars skrivande var att det var en ren lättnad att skriva ner allting som rör sig i ens huvud. Min andra tanke var hur mycket Erlend Loes skrivande har inspirerat mig, både på gott och ont. Jag skriver väldigt bra, inte som något skönlitterärt proffs som befinner sig i sitt esse, men mångt och massor mycket bättre än 95% av allt jag personligen har läst, både i blogg- och nyhetsform. Min tredje tanke var att jag är helt rubbad, egentligen. Skulle jag bli skickad till en psykolog så skulle denne, arma stackare, som åtagit sig mig förmodligen sjukskriva sig som följd efter en session med yours truly. Så jag besparar alla Sveriges psykologer det där, av ren barmhärtighet. Min fjärde tanke var att dagboksskrivandet tycks domineras av kvinnor, som på samma sätt som mig, behöver få häva ur sig en massa saker. Saker som de egentligen inte vågar skriva, ta upp med någon vän eller saker som bara måste skrivas ner, för att kunna betraktas och se tillbaka på i framtiden. Jag tycker det inte är något tabu att skriva dagbok, jag tycker det snarare är bra, och att fler borde göra det. Man som kvinna. Allihopa. Men att fler med kuk borde göra det, skriva ner vad som spelar någon roll, alltså.
Jag skriver allting på min macbook, och har sparat det som ett väldigt kryptiskt användarnamn, utifall att. Man vet aldrig vad det är för dåre som befinner sig framför ens dator på fest. Det kan ju vara en riktig galning, som är helt från vettet och saknar moral, saknar vetskap om var den där sociala gränsen går, och någon sådan vill man ju inte råka ut för. Såna kan vi skicka ut på landet, tycker jag.
Det enda som dagboken egentligen saknar är en framsida, och det är ju inte det lättaste att ordna när man skriver den på dator, och inte för hand, som de flesta kanske gör, har gjort eller funderat på att göra. Om jag hade en möjlighet till en framsida så skulle jag vilja ha en döskalle på omslaget, med blå bakgrund, precis som Bert Ljung. Eller kanske som omslaget till mästerverket ‘Being John Malkovic’.
‘Being Calle Abrahamsson’, och så en skruvad bild på mig.
Jag skulle göra succé, sedan skickas till psyket, och kanske få en remiss av någon trött psykolog som inte orkar ta itu med mig.
Först succé, sedan psyket.
Just en snygg turn-out.
(annat förslag på omslag. Lagom svårt, lagom desperat, och fortfarande jävligt sterilt. En keeper?)