Tillbaka i Stockholm.

Frukost: Tre rostade mackor. Vitt bröd, så klart.
Lunch: Toast på Sylvia. Vitt bröd, så klart.
Kvällsmat: Baguette med pesto och mortadella. Vitt bröd, så klart. 

love it

(Enligt google heter den här råttan Leffe Lover)

När jag blir ombedd att fylla i en mailadress då jag ska posta en kommentar om ett blogginlägg eller någon annan registrering, brukar jag oftast använda mig av leffe@hotmail.com. Det är alldeles uppenbart att denna adress inte tillhör mig, och nästintill kan ses som påhittad, för vem i helvete registrerar mailen leffe@hotmail.com, och på fullaste allvar inte tror att någon kommer att använda den som en synonym. Känn på det själva: leffe@hotmail.com. Låt det rulla runt i munnen som ett årgångångsvin, och konstatera gärna sedan att det är en bluffmail. Den är helt enkelt inte på riktigt.

Det är någonting som jag gjort i flera år, och förmodligen kommer fortsätta med i framtiden. Det känns naturligt, jag och leffe. Som om det alltid har varit vi på något underligt sätt. 

Häromdagen upptäckte jag att min vän Christofer uppenbarligen använde sig av samma adress. Han är också en leffe-beundrare. Jag blev glad i hågen när jag såg det, vill jag lova. “En till leffe-lover”, ubrast jag, och hyste kärlek över internet. 

När jag tänker efter så vet jag att det finns ytterligare en person som håller på med den här leffe-förföljelsen. Nämligen Marcus Carlbring. Han var nog först med det. Han är leffe-pionjären, helt enkelt. En man som alltid har använt sig av namnet leffe på ett eller annat sätt. Kanske främst när han hade en dålig cs-dag, och titt som tätt lämnade servern han spelade på, och sedan tryckte ner consolen och skrev name leffe följt av retry. 

Använder ni er av falska mailadresser?
Känner ni igen det här?

3 lovers

(Sannah på kontoret)

Om någon i Eskilstuna känner för att äta lunch med mig imorgon så får de gärna höra av sig.
Men först ska jag använda den lånade kameran för att dra in lite “big bucks”.

love it

Vilka rabalder det har blivit av Liza Marklunds bok ‘Gömda’. Plötsligt har alla gått i taket över att det som står i boken är osant. Att det är påhitt och bluff och båg. Någon stackars arabisk man har gått ut i pressen med att “jag har fått mitt liv förstört”. 

Jag förstår inte alls varför det blir en sådan uppståndelse över det här, men jag har ju å andra sidan inte bemödat mig att läsa boken. Liza Marklund skriver mamma-berättelser, kort sagt. Jag tycker inte om mamma-böcker, de är helt enkelt ingenting för mig.

Men en sak jag tänkt på är varför detta numer är ett så aktuellt ämne. “Liza Marklund ljög ihop Gömda”, jaha och? Vad spelar det för roll? Jag skulle inte ens ta illa vid mig om jag nu läst boken, och trott att allting var sanning. En dokumentär. Och sedan få veta om att jag blivit lurad på konfekten. Det är ungefär som att jag skulle få veta att allting jag läst i ‘Svensk Maffia’ är påhittat. Att förlaget och journalisterna som står bakom boken skulle ha uppdiktat varje intervju, varje faktadel och varje historia. Jag skulle acceptera det, men ändå förhålla mig till boken på ett annat sätt. Jag skulle inte längre känna att jag vet några saker om Sveriges kriminella nätverk, men jag skulle tacka för en bra historia. Tacka för en fullkomligt fantastisk (om än påhittad) journalistik.

En annan sak: Är boken inte utgiven i mitten av 90talet? Det är ju trots allt 14 år sedan året var 1995, och tar det 14 år innan var och varannan svensson, recensent, boktyckare lyckas gå i taket över att en bok är en smula osann? Preskriberas inte saker efter 10 år här i Sverige? Jag trodde det. Och jag förstår inte alls uppståndelsen över det här. Har inte folk någonting större att bry sig om?

Är det så att jag har missat något, så kan gärna någon som vet kommentera här i fältet nedan. Prove me wrong, liksom. Men som det ser ut nu så anser jag allting vara väldigt skrattretande.
Stackars Marklund. (There’s one thing i thought i’d never say) 

2 lovers

Hejsan John!

Jag förstår inte riktigt hur du resonerade när du erbjöd Mark Wahlberg rollen som den psykiskt, söndertrasade snuten Max Payne. Det jag såg var en uppvisning i hur man våldtar ett fullkomligt briljant tv-spel (ref. första spelet i serien). Ingenting förutom miljön stämde överens med vad jag förväntade mig. Men det var väl inte din förtjänst, miljön alltså? Det stod väl mannen som hade ansvar för screenplay för? Hursomhelst, att placera Mark Wahlberg som något trasigt, något hjärtskärande, något desperat - Det fungerar inte. Det man behöver för att måla upp en rättvis bild av Max Payne är antingen en extremt duktig karaktärsskådespelare, eller en jävligt trasig man som gått en skådespelarkurs, och som har lärt sig att leva sig in rollen som en man som har förlorat precis allting han någonsin hållit kärt. Och iom att Mark Wahlberg varken är något av det jag just efterlyste så är jag fullkomligen mållös. Jag skulle göra Max Payne bättre än Mark Wahlberg.

Liknande förslag på karaktärsval, om nu din ofantligt dåliga fingertoppskänla torrläggs:

Johan Glans som Gunvald Larsson
Freddie Prince JR som John Rambo
Bill Murray som Spindelmannen
Babben Larsson som Wonderwoman
Ben Affleck som Daredevil (har redan gjorts, men jag var tvungen att nämna det, iom att jag tror att du låg bakom castingen även där)

Vänligen
Calle Abrahamsson 

4 lovers