Två år efter alla andra inser jag vilket fantastiskt spel Gears of war är. Det är i synnerhet alldeles för bra, nu när man faktiskt ser vad man skjuter på.
En helt ny upplevelse, kan man säga, och allt tack vare en ny tv och en hdmi-utrustad xbox.
Jag trivs med att vara efter och oupplyst.
december 24, 2008
Jag får inte öppna några julklappar i år, och det är ju lite tråkigt. Det är ju i det nöjet ligger. Jag är precis som vilket barn som helst på den fronten. Att bli utdelad paket, och sedan ruska om det och försöka fundera ut vad som gömmer sig där inne i kartongen, det är nog jul för mig, när jag tänker efter. Förväntans tider är det sannerligen, men det spelar ingen roll vad man får. Jag blir glad oavsett om det är en deo från konsum för 30 kronor eller ett playstation 3 som går på lite mer än hundra gånger mer. Det är i paketpappret som charmen ligger.
Jag får vänta på mina julklappar i år, men det gör ingenting. I slutet av januari åker jag och Yoko till Alicante, och sedan några veckor senare förväntas min Canon eos 5D mk2 levereras hem. Så det där med julklappar och julafton har förlorat sin betydelse, speciellt i år.
(Det där om att jag skulle bli lika glad över en deo som över ett playstation 3 är givetvis en lögn. Jag är väl inte pensionär, som får presenter av barnbarnen. Det skrevs endast ner pga. att upprätthålla en god och trevlig fasad. Och den som påstår att något liknande stämmer in på denne, som inte är 60 år fyllda, den människan ljuger, alternativt är det en galning som inte ser de bra sakerna i att vara en god materialist)
december 23, 2008
Är det någon av er som ska ut på annandagen?
Jag överväger nämligen att stanna i Stockholm pga. SJ’s sympatiska nazisttider.
(Hör av er)
Om allting vill sig väl så befinner jag mig i Flen klockan 21.00 på annandagen, endast för att göra ett oförklarligt tågbyte på min färd mot Eskilstuna. Varför åker tåget till Flen? Vem vill dit? Det är ett mysterium, håll med om det nu.
Ärligt talat så vet jag inte varför jag vill till Eskilstuna. Men det är någonting med det sociala som spelar in, antar jag. Främst min pappa. Att gå till Raw på juldagen lockar ungefär lika mycket som ett par rumstempererade fiskbullar.
Annandagen däremot, det är någonting som bjuder upp till någonting av värde. Och det på Nordpolen, tillsammans med en betydligt bättre DJ än Lönnkrog och Markus Mustonen. Men som sagt – Annandagen spenderar jag framtill klockan 17.00 i Uppsala, därefter kommer jag tillbaka till Stockholm runt 18.00 och senare tar jag mig iväg via tåg, och blir sedan stående en timme i Flen, för att sedan vara framme i Eskilstuna vid 23.00.
Flen, hallå. Vad gör man i Flen?
Jag har ju inlett en karriär som xbox live-spelare, som ni vet vid det här laget. Ni som följt den här bloggen under en tid, ni vet förmodligen också att jag har ett förflutet som aktiv gamer. Men den karriären skedde i ett tidigare liv, det är jag helt övertygad om. Mina tidigare färdigheter inom ”sikta och skjut han den där jäveln i huvudet-spel” är förlorade.
Jag tänker tillbaka till när jag började spela Counter-Strike. Jag var fjorton år och lagom skoltrött. Jag surfade upp en förmögenhet och sköt inte så många folk i huvudet som jag borde ha gjort, sett till min speltid. Min utveckling stagnerade till en början, men återkom starkt när jag fick ny dator, och framförallt bredband. Jag var riktigt vass, och många mindre begåvade medspelare kallade mig för fuskare. Att bli kallad fuskare, när man inte fuskade, det var kritik som var guld värd. Jag sög åt mig som en disktrasa och slog mig över bröstet. Skrockade lite om ”noobsen” som inte förstod bättre, och fortsatte spela och utveckla headshots såsom andra utvecklade andra färdigheter.
Men idag är en annan tid. Tangentbordet och musen har bytts ut mot en handkontroll, och skillnaden är enorm. Allting är förändrat och jag är en novis. En novis som saknar allting vad ett lämpligt avtryckarfinger bör backas upp av. För att statuera ett exempel i hur man håller en spelkarriär över internet vid liv, så har jag inga som helst förhoppningar på att bli bra. Jag förväntar mig inte att skjuta ner någon, utan istället så blir jag rentav glad av att endast lyckas få iväg några skott innan min fiende vänder sig om och smattrar av ett gäng välplacerade kulor, som senare piercar min panna, och det är också det sista jag ser innan skärmen visar blod och några moln.
Jag väntar på att det ska bli min tur igen. Ser mätaren laddas upp, och några sekunder senare är jag startklar igen. Dömd till döden redan efter några sekunder när jag ger mig ut över vidderna där pansarvagnar huserar. Det tar någon minut, och sen upprepas samma procedur igen. Skotten, blodet och molnen.
Jag fortsätter med samma ritual i några omgångar, ända tills det att jag hittar knappen som visar statistiken över hur man ligger till. Jag ligger sist, hopplöst förankrad i bottenträsket, utan någon som helst möjlighet att komma därifrån. 0-8 talar sitt tydliga språk.
Jag loggar ut, stänger av och går och lägger mig. ”Nog med folkmord ikväll”, tänker jag för mig själv.
Börjar skriva ett blogginlägg om det hela, och här är jag nu. Pånyttfödd som en vapen-viril galning, som folk förmodligen skrattar åt där borta, bakom sina tv-apparater.
Och det hela känns, trots utgången… väldigt bra.
december 22, 2008