Jag har inlett ett förhållande med en man i Bagarmossen. Allting vid sidan om min och Yokos romantiska vardag. Jag har smusslat, som jag har smusslat. Men nu står mitt prasslande inför ruinens brant. Orsaken till detta abrupta avslut är ingenting annat än en oskyldig ordväxling, med ödesdiger utgång.

Mannen är ingen annan än min frisör, som framtill igår var en tystlåten man i trettioårsåldern. En man som kunde hantera maskinen, saxen och hårtorken med finess. Han gjorde tidigare sitt jobb oklanderligt, och i en tystnad som fick en öken att framstå som en urartad rave-fest. 

Jag som friserar mig en gång i månaden har tidigare känt avsky för att gå till frisören. Man vet ju aldrig på förhand hur det kommer att gå, vilka idéer denne “hårkonstnär” vill dela med sig av, och vilket samtalsämne denna pratsjuka människa som viftar med saxen vill dela med sig av. Ämnena är alltid lika intressanta: “Jaha, såg du dansbandskampen?”, “Vad händer i helgen då?” etc. Allt detta har min manlige frisör tidigare skonat mig ifrån, och det är någonting som jag känt en lättnad över. För jag vill ju ha tystnad, lägga fram en bild på hur jag vill ha det och sedan bara peka på den, och få håret tillputsat precis som jag vill, utan varesig invändningar eller tips på hur man annars skulle göra. Jag som gammal handelsgam vet ju att kunden alltid har rätt, och detsamma borde ju även gälla hos tuggummituggande frisörer. Eller hur?

Jag och min frisörs tysta förhållande höll sig intakt ett tag. Närmare fyra månader. Men efter igår vet jag faktiskt inte om jag kommer att stampa in i salongen igen. Och besöket som började så bra, och det i tystnad. Han gjorde jobbet. Synade bilden och fick resultatet dit jag ville, men sedan hände någonting: Han började fråga saker. Han undrade bl.a hur min jul hade varit, vad jag hade för planer inför nyår och vad jag arbetade med. Och det är ju relativt oskyldiga frågor kan man tycka, men det är inte så jag vill ha det. Jag går dit för att bli friserad, inte för att stärka mina band med någon människa som jag bara träffar i krisartade situationer då mitt hår är på bristningsgränsen. 

Jag är väl medveten om att det är en omöjlighet att få tag i en frisör som arbetar i total tystnad. Speciellt med tanke på att denna yrkeskategori, tillsammans med taxichaufförer, är den mest pratsjuka i världen. Men jag har rätt i att vilja ha det tyst, har jag inte? Ibland önskar jag nästan att alla frisörer drabbades av en kollektiv reumatism, och att följden av det blev att all klippning hädanefter skulle skötas av förprogrammerade robotar, som endast utför arbete med hjälp av bilder som kunden lägger fram på bordet. Resultat = Top notch, utan invändningar och dumma frågor.

Om det nu inte skulle vara som så att jag såg ut som en blind sköldpadda utan hår så skulle jag, utan att tveka, överväga att rensa min hjässa från allt som har med hår att göra. Bara för att få bukt med dessa behövliga besök som man har en ångest inför.

Förstår ni mig?

love it

Nu är julen slut, och maten med det. 

Snart är det dags för nyårsfirande, med stress, planerande och allting annat ovälkommet som ändå tillkommer. Redan nu känner jag att jag vill ta semester från allting som firande innebär, och istället bara vara. 

God middag, mysbyxor och lite bubblande vatten. Det skulle passa utmärkt.
Men vi ses nästa år, när jag trotsat min pitoreska planering här ovan. Då när jag firat nyår på fest, spytt i en buss och ställer frågan “hur i helvete kom vi hem i år då?” på nyårsdagen. 

Måste vara sin vana trogen. 
Gott nytt. 

love it

Ett stadigt tecken på att Guillous riddarpladder fått ödesdigra konsekvenser är att Guldfynd åtagit sig en “succé-linje”, som de nu kränger ut till var och varannan dåre med konstig smak. 

Skönt att inte Arn-filmerna lanserades på 90talet, då butiken For Vikings only huserade på Ruddamsgatan.
Föreställ er den butiken som supertrendig, och där har vi oss nu, men på 2000talet.

love it

(Hästen på bilden har ingenting med min juldag att göra, men den såg “julig” ut)

Titeln är inspirerad av Orups skiva Flickor förr, och nu. 

Men det handlar inte om Orup, det handlar om juldagen. Och i synnerhet allting som hör till juldagen, eller rättare sagt: allting som hörde till juldagen.

När jag var liten var allting över. Stormen hade lagt sig och snö fanns både på gata och i backe. Julklapparna var öppnade. Jag lekte, och allting som återstod av gårdagens julfirande var presentpapper, en halväten julskinka och Absolute Christmas som envist etsade sig fast i cd-spelaren. Absolute christmas, dubbelskivan med rött omslag, snurrade friskt ända fram till trettonhelgen, sen fick det vara nog. Tillochmed nästa år, för då åkte den fram igen. Adolphson & Falk, The Pogues och Just D. 

När jag blivit lite äldre så spenderade jag hellre juldagen framför datorn. Tillsammans med mina “online-vänner”, eller klankompisar som de också var. Inte allihop, men många. Vi satt och fraggade natten lång, och skrek. Hurrade ibland, men skrek konstant. Tanken på att bli full och galen på juldagen existerade inte. Vi hade ju våra datorer, vad mer behövde vi? Meph-runs och action på dust2 - Livet var guld, och allt annat än komplicerat. Så länge pappa betalade bredbandsräkningen, dvs.

Sen blev jag äldre. Juldagen var inte sig lik. Nu hade smusslet mest handlat om att få dagarna att gå framtill att klockorna klämtade på juldagsnatten. Julafton försvann och släkten betades av på ren rutin. Man var ju gammal i gamet, och kunde manövrera ut det mesta för att komma iväg lite tidigare, och knepen utnyttjade man till fullo. All fokus riktades istället mot juldagsfirandet, för det var ju då folk kom hem. Det var då folk som i normala fall inte brukade gå ut, gick ut. Lika häpna varje gång, och med undrade miner sa dem “Varför går vi inte ut oftare?” - För det är bara så här kul på juldagen, svarade de inbitna på momangen.

.. För det är bara så här kul på juldagen.

Nu då?
Jag sitter själv i Bagarmossen. Jag har jobbat, och jobbar även imorgon. Och det känns som en ny epok i mitt liv har inletts. Ett kapitel där inte längre juldagen fyller någon funktion. Typ som påskafton, men i all ensamhet. Det känns som jag är ett jaktplan i modellform, som saknar bruksanvisning, och därför fortfarande ligger nerplockad i kartongen. I väntan på att bli ihoplimmad och startklar.

Jag gillar det inte. Inte alls.
Någonting har dött inom mig.

(Jag romantiserar juldagen, så här i min ensamhet)
God fortsättning, förresten.

2 lovers

Jag sitter och tittar på ett sammandrag av Allsång på skansen. Anders Lundin är för dagen placerad i ett riggat kök, och han håller på att skala morötter. Gång på gång tjatar denne Lundin om hur han har svårt för att laga mat, för han äter alltid upp det goda innan själva tillagningen har nått sitt antiklimax. Ja, det är så han säger iaf. Om det är sant är föga intressant.

Sen händer det! Teddybjörnen Fredriksson har blivit framröstad som en av tidernas bästa allsångslåtar, och ett klipp med Lasse Berghagen och någon ung sångfågel sitter på scenen, och myser. Myser och sjunger. Och de sjunger vackert. De sjunger så vackert så att mitt dåliga humör mildras, och inte längre är jag ett åskmoln som går och grubblar över om jag hinner med tåget eller inte. För just nu, så existerar bara jag, min tv och Teddybjörnen som det sjungs om. 

Sen visas ett inslag med Tomas Ledin.
Jag stänger av TVn och återgår till mitt åskmolnsliknande alterego.

Ständigt denne Ledin.

love it