Jag tycker det är lite jobbigt när Hanna Fridén hänger ut mig på det här sättet. Hon har inga gränser, tar ingen hänsyn. Det är helt enkelt ett jävla sätt, tycker jag, och det står jag för. Stark, starkare, starkast.

2 lovers

Ligger och lyssnar på Hello Saferide’s nya skiva. Den släpptes på what.cd idag, och jag snodde åt mig den, i hopp om att den skulle vara lika torr som jag en gång förutspått, och visst fick jag rätt. Den är ungefär lika ihålig och tom som Jason Mraz ”Im yours”, brukligt allvar. Den kommer säkert få jättebra kritik, av typ Per Bjurman, men han avgudar ju det mesta av svenska ”indieakter”, tillochmed innebandyrockarna i Sugarplum fairy. Hjärnsläpp.

Jesper Bohm kommer nog vid närmare eftertanke också att hissa skivan. Han har ju trots allt nämnt Hello saferide, eller Säkert!, whatever, i närmare 400 blogginlägg borta på folket.se. Det säger mer om Hello Saferide än om Jesper Bohm. Tur det.

6 lovers

(Bild på en strand på Bahamas. Inte tagen av mig, för jag har aldrig varit där)

Jag läste ut Expedition L av Erlend Loe igår. En typisk Loe-bok skulle de flesta säga, men jag håller inte med. Jag håller inte med alls. Det är för långt mellan poängerna och en herrans massa drabbel. Ingen precision, och en smula uddlöst, skulle man skriva om man var en recensent, men det är ju inte jag, så jag nöjer mig med att skriva att den var den sämsta boken av den där förbannade Loe. 

Jag blev så bitter över hela berättelsen att jag numera ställer mig bakom Palpitations låt Norway! Dissapear!
(Inte för att jag hatar Norge på samma sätt som Palpitation gör det, jag hatar bara Expedition L, som är skriven av en norsk författare. Och det räcker.)

Boken glimtade dock till ibland. Var lite lagom överraskande, som Loe i vanliga fall brukar vara. Se här t.ex:

”Kim ligger på stranden och pratar med Egil. Han berättar att han alltid varit förtjust i filmen Sound of music. Speciellt sångerna, och alla dessa danser. En smula utopi, kallar han det. Egil håller med, och berättar att hans favoritscen i filmen är när killen drar ur kuken ur tjejen, och hamrar den mot en bergvägg. Kim spärrar upp ögonen och ser på Egil och påpekar att han med största sannolikhet att han blandar ihop Sound of music med någon helt annan film. Egil bryr sig inte, utan tänker iställte vidare på scenen, kuken och bergväggen.”

(Det stod inte alls sådär i boken, men när jag gick efter för att läsa på och citera kom jag på att jag redan lämnat tillbaka boken till biblioteket, i rent vredesmod. Så jag var tvungen att improvisera lite, och så gick det som det gick och jag skrev det där som står precis här uppe. Poängen var densamma iaf, och jag tycker det fortfarande är lite finurligt. Kukar och Sound of music, det hade ni inte förväntat er!)

love it

Just hemkommen. Laddar Oasis nya i itunes. Lyssnar sömnigt, och utan entusiasm. Spåret (Get off your) high horse lady låter som en modern tappning på Hank Williams. Det blir aldrig nån ny definitely maybe, det skrev jag under på redan för ett tiotal år sedan, men det här. Bröderna Gallagher borde börja missbruka igen, det blir så mycket lättare då. Mer att läsa om. Mer skandaler och mer textrader som inte betyder någonting, men ändå gör det. Jag vill ju höra explosioner baserade på kokaino, gin & tonic och jävlar anamma.

Så dåligt är det dock inte.
Men fortfarande inte någon ny definitely maybe. En sån kommer aldrig se dagens ljus igen.

Det känns lite trist. 
Men vem tusan är jag att säga något om det här? Jag ju just läst ut den inte alltför välskrivna biografin om Martin Bengtsson, och hans historia om Skuggan om Milano.  

love it

21 mpx är skrytsamt, vet dock inte vad jag ska med alla megapixlar till. 3,9 bilder/sek kan jag leva med, jag är ju inte någon byfåne som springer runt och fotar motocross. Inte för att det är något fel på att fota motocross, men ändå. 24 000 avskräcker mig knappast. 

Jag behöver ju en ny kamera. En som är pålitlig. En som inte hakar upp sig när det väl kommer till kritan. En som man kan lita på när åskan går. 

love it