Den här bloggen håller på att växa ur sina skor. Igår var hela 102 besökare inne, till skillnad från de vanliga 50 som följer mitt liv. Jag är stolt. Snart är jag Sveriges största bloggare, och då ska jag registrera mig på metrobloggen och tjäna tre öre per unik träff, sen ska jag flytta till Monaco och leva loppan för mina bloggpengar.
Just så.
augusti 28, 2008När en vuxen börjar prata GI-metoden, spring genast därifrån. De tar upp saker de inte får äta, och det för att det stog så i någon bok om just GI-metoden. Jag tycker det är löjligt. Tänk er själva: En vuxen människa säga ”Jag får inte äta det där”.
Vadå får inte? Klart du får äta det här. Det kanske inte är lämpligt, och boken kanske avråder dig från att göra det, men det är fortfarande någonting du får göra, om du bara vill. Är man vuxen så får man i stort sett göra vad man vill, så länge man följer lagen. Annars blir man kastad i finkan, och det får man ju inte bli.
Utvecklingen i bloggvärlden finner inga gränser, eller hastighetesskyltar. Innan Alex Schulman trädde fram som ett av Aftonbladets huvudnamn, så var han bara en journalist, och en framstående profil på Stureplan.se. Evolutionen var total, och plötsligt talade alla om denne Schulman, som skapade hus i helvete kring vad han än skrev. Bagateller blev plötsligt världskrig, och allt tack vare en sylvass penna som skulle kunna skära igenom vilken självförtroende-vägg som helst. Jag njöt, och njuter fortfarande av det han skrev. Men det hände ju någonting där under tiden? Gjorde det inte?
Innan Schulman kom till Aftonbladet så var ju bloggar något mindre värdigt, vilket det säkert är fortfarande i många finlitterära kretsar, men skit i dem nu. Alexander Schulman gjorde något stort av bloggande, och skrev ett tag Sveriges i särklass största blogg. Det var en dagbok, som var skriven på ett sätt ingen annan någonsin kommit i närheten av. Brutala påhopp, skriftliga karatesparkar blandades med det medialivet som Schulman levde, och så klart några flitiga beskrivningar och God morgon-texter. Han tjänade, och tjänar fortfarande, grova pengar på det han gör. Men det där folkliga lilla rycket gjorde han på Aftonbladet, och som bloggare, och inte som journalist. För vad var egentligen Stureplan.se mot något så stort som Aftonbladet? En trimmad trampolin, möjligen.
När jag diskuterar Alexander Schulman med mina vänner, för samtliga vänner har något att säga om den här krabaten med världens knepigaste tandrad, så kallar vi honom alltid för Alex. Precis som om vi skulle prata om en nära vän. Kort och gott – Alex. Som om alla vet vem han är, och alla tycks numera veta vem mannen är. När min far, som är befriad från allting som har med populärkultur att göra, nämner att han ”hört namnet”, då är det slutgiltiga beviset i hamn. Alexander Schulman har blivit folklig.
Tänk er själva: Vi pratar på samma sätt om Alex Schulman som de äldre pratar om Lasse Berghagen. ”Hörde du vad Lasse sa igår på allsången?”, ”Läste du Alex blogginlägg om Niklas Strömstedt?”, det är princip samma sak. Det går inte att bli folkligare.
Blondinbella, Kissie och allt vad de här blonda ”stjärnskotten” heter, de har ingen aning om hur mycket de har att tacka Alex Schulman för.
augusti 27, 2008
Till vänster på bilden, med den grå kalufsen, är min mamma. Till höger ser vi Ebbe, min brors yngsta unge. Mamma ville få Ebbe att sluta demolera huset med golfklubban, men Ebbe ignorerade och skrek att han ville ha choklad. Mjölkchoklad, från Marabou, närmare bestämt.
När Ebbe hade tröttnat på att slå ihjäl huset så gick vi upp i skogen. Men det var inte så kul, tyckte Ebbe, som istället galopperade in för att kolla på Bolibompa. Han sprang så fort så att han ramlade, och lade hakan mitt i blåbärsskogen. Alva, som man också ser på bilden, blev lite förskräckt och försökte få Ebbe att sluta gråta. Jag tog det hela med ro och sa istället ”Du kan ju inte ligga där och äta gräs”.
När vi kom in så var Bolibompa slut. Då ville Ebbe visa sitt rum. Här ligger han på golvet och pekar på sin bilmatta. – Jag hade också en sån där, sa jag och pekade på bilmattan. – Nej, det hade du inte alls, röt Ebbe.
När vi skulle åka hem så ville Alva vissa gungställningen. – Vad fin den är!, sa jag. – Mmm, svarade Alva.
Sen åkte vi hem. Mamma undrade om man kunde ta bilder när man hade ”solen i ögonen”. Och jag svarade att det gick bra, så länge man exponerade på rätt sätt. – Jaha, sa mamma. Så jag tog en bild, och visade. – Där ser man, sa mamma då.
Anledningen till att vi åkte dit var att min mamma ville ha bilder på sina barnbarn. Här är ett av resultaten. Och nu har jag ingenting mer att skriva, så jag tänkte springa iväg till ICA och handla mat åt Johanna.