Jag har förstått att många i den här bloggosfären skapar följetongar. Ungefär som Sagan om ringen-trilogin, fast på sitt eget sätt, och utan en pampig historia.
Bloggare kan porträttera sina vänner. Lägga in en bild på dem, sen skriva några vackra meningar. Cheezy meningar, som man tror är hämtade från Christer Björkmans memoarer.
Modebloggarna däremot, de skapar ju som bekant följetongar som baseras på klädinköp. Eller kanske det ständigt omsusade ämnet ”Dagens outfit”.
Det är ju jättekul, tycker jag. På riktigt.
Men om man skulle skapa en serie, som påminner lite om det jag just nämnde, fast tvärtom. Det skulle väl vara kul? En skön kontrast på modehimlen. Eller ett nytillskott i relationsvärlden.
Min plan är därför att jag ska strunta i att skriva om mina vänner, och istället skriva om mina vänners flickvänner. Porträttera dem, på ett någorlunda rättvist sätt. Det är väl en fin gest?
En annan idé är att jag tar upp saker i min garderob. Men istället för att berätta om den senaste skjortan från Acnes höstkollektion, så tar jag upp idiotiska inköp. Plagg som man har köpt, men man aldrig kommer använda. Plagg som kommer att leva och dö, utan att bäras. Det är väl roligare? Tycker ni inte? Serien ska jag döpa till ”Hur tänkte jag här?”.
Är det här någonting att satsa på? Och i.s.f vilket ämne skulle passa bäst i den här oseriösa bloggen?
Ser ni han på bilden? Det är Jonas Gardell, men det vet ni.
Han är inte kul. Jag förstår mig inte på folk som tycker han är en rolig typ, och att folk ibland kallar honom för ”Sveriges roligaste människa” ställer jag mig helt oförstående till. Jag har aldrig uppskattat hans skämt, framträdanden och böcker. Det är överspelat, allting. Precis allting. Jag blir trött när jag ser den här människan, sen vill jag kasta mig framför tåget så fort han öppnar munnen. Eller bara syns, i någon reklamsnutt eller så.
Det har ibland gått så långt att jag ibland hamnat på tillställningar där det talas om denne Gardell. Att man ibland sätter igång ett youtube-klipp med den här förbannade idioten. Jag känner mig ibland tvingad att skratta ikapp tillsammans med mina oförstående medmänniskor. För jag orkar inte stå för mig själv. Jag orkar inte förklara mig. Inte på förfest, inte på evenemang och framförallt inte på facebook-events.
Det blir ganska ofta.
Men jag ser mig själv som en samuraj, som har förlikat sig med sitt öde. Jag kommer inte undan.
Justice känns långtifrån spännande nuförtiden. Men den officiella videon till låten Stress, är nog det galnaste jag sett i musikvideoväg. Den fascinerar mig, samtidigt som jag äcklas av den. Jag förstår varför MTV vägrat att visa videon, det gör jag, även fast jag gärna skulle se den rulla timme efter timme. Den är ju trots allt briljant.
Och folk tyckte för några år sedan att Prodigys Smack my bitch up var motbjudande. Nya nivåer nås, det är det utveckling är till för, folks!
Jag och Johanna ligger och tittar på Mamma Mia! Ni vet, den där filmen som baseras på ett gäng gamla Abba-låtar.
Jag tycker det är en konstig idé. Att mjölka fram en hel film ur ett par låtar som inte varit aktuella på flera år. Men jag tittar häpet på, och blir gång på gång förundrad över de här skådespelarna som till en början har en ganska alldaglig dialog, för att sedan brista ut i sång. Money money money, sjunger Meryl Streep medan hon tittar på Pierce Brosnan, Stellan Skarsgård och Colin Firth. Det är en väldigt underlig syn.
Men det är ändå någonting som får mig att vilja fortsätta se på det här spektaklet. Det är som att gå på Cirkus, tycker jag. Gång på gång så ryser jag av obehag, och allt jag vill är att sångscenerna ska passera så jag kan fortsätta koncentrera mig på handlingen, om det nu finns en sådan. Precis som på cirkus när clownerna gör entré, och man bara vill att deras akt ska vara över, så att några elefanter istället kan ta över föreställningen. Och man själv kan andas ut igen. Men i filmen Mamma Mia! så är det en korsning av elefanter och clowner som vi får bevittna, gång på gång.
Det är likadant med Sound of music, som är en film som skrämmer skiten ur mig, totalt. Jag tycker överlag att det är ganska psykat att sjunga ut någonting istället för att prata. Lika psykat tyckte jag att det var när jag hamnade på en förfest hos Ida för ett par veckor sedan. Jag var sen, och lite trött. Och jag var inte alls så salongs, eller arslepackad som man behöver vara för att stå ut med en klunga människor som kvällen till ära bestämt sig för att kolla på Sound of music – Karaoke versionen, och SJUNGA MED i varenda låt.
Nu ska vi återgå till filmen.
Snart är det nog dags för Pierce Brosnan att sjunga.
Han kanske får sjunga Waterloo. Hurra!
Förresten – Att påstå att Pierce Brosnan var bra som James Bond. Det är är lite sådär omgflol.
föregående sida · nästa sida Vill ni låna någon bild, för att t.ex använda i en blogg eller någont annat icke-kommersiellt syfte, så går det bra, så länge ni länkar tillbaka till mig. Och meddela mig gärna om detta på me@calleabrahamsson.net.
*If you wanna use any of my photographs, that's fine. As long as it's for your own cause, and not involving any commercial business, and please - link back to me. And notice me of this by contact me at me@calleabrahamsson.net
