Sånt här gör mig faktist lite glad. Att slänga upp en annons på andrahandsguiden, det kan alla. Men alla kan inte få den att verka intressant. Att få en annons att sticka ut, och totalt överrumpla en när man sitter i sängen och letar lägenheter, det är otroligt svårt, kan jag tro. Men jag kan inte veta. 

Hursomhelst. Man behöver nödvändigtvis inte vara feminist om man ska hyra den här lägenheten, men det är kanske ett plus i slutet om det står och väger mellan en mansgris och en truckflata. 

Jag menar - Säg det för er själva. Högt och tydligt. 1.. 2.. 3 - AMEEEH GUUUUUUD.
Och så mailar vi.

love it

Ibland känner man sig som världens ensammaste person. Som en enstöring som har svårt för att socialisera sig med det verkliga livet, eller som en människa som har en tro, men aldrig vågat göra någonting åt det man tror på.

Istället för att ta kontakt så sluter man sig. Precis som man sluter en påse med bröd och stoppar längst in i frysen för att senare plocka fram den när bäst-före-datumet passerats. Eventuellt så glöms brödpåsen bort, och när den väl upptäcks så kastas den bort och fraktas därefter till närmaste sopstation. Riktigt så illa är det inte med mig. Jag är inte rädd för att lämnas av på en sopstation. Men jag är på väg in i frysen, och det är ju ingenting att high-fiva över, det heller.

Förklaringen till detta är att mitt mentala stadie är i Saint Tropez. Eller nej, inte riktigt så glamoröst, utan mer åt Arboga-hållet, för det realistiska i den här texten. Framtiden ser för all del ljus ut, men just nu vet jag varken ut eller in. Jag saknar och jag vill, och det går ut över mycket i det som jag väljer att kalla för “min sociala samvaro”. Jag avskyr det.

Jag tycker jag är en bra lyssnare. Tillochmed en bra stöttepelare. En som är ganska lugn när det blåser storm lite här och där. Men bara för att jag har ett ganska stabilt fotfäste, så betyder det för all del inte att jag är fri från problem, beklagelser och liknande saker som kan vara värda att lyssna på ibland. För min skull.

Annars så tänkte jag starta ett emoband imorgon.

love it

Har spenderat mycket tid på Hypemachine de senaste dagarna. Har kommit över både det ena och det andra, men ett av guldkornen som jag håller varmast om hjärtat är en remix på Sebastien Tellier’s Divine av Midnight Juggernauts.

Sebastien Tellier - Divine (Midnight Juggernauts remix).mp3

1 lover

Det är söndagkväll, och jag sitter i kalsonger. Ser på tv i underkläderna. För att ha någonting att göra, förutom att uppdatera bloggen. 

Jag kollar på 6:an. På ett program som heter Sport Disasters. Det är ett fantastiskt program. 
Kontentan av programmet är slagsmål, rallyolyckor och folk som gör sig illa. Enda saken som sammanbinder dessa olyckor är att allting inträffar på diverse sport-evenemang runtomkring i USA. 

Det är något magiskt över program som går ut på att folk gör illa sig. 

Men - Det konstiga med det här programmet, och det som gör det unikt, är att det inte är en kommentator som kommenterar det hela. Det är ingen energisk, äcklig människa som skriker rakt ut efter varje bilkrasch, slagsmål eller knytnävsslag. Istället är det tyst i långa perioder. Som nyss, då var det ett inslag av travkrascher. Ett fem minuter långt inslag - Utan kommentator! 

Det var Youtube-sadism men på bra sändningstid. Och i Sverige, men inte av svenskar. God forbid!

Överlag så är ju program som går ut på att folk gör illa sig bra. Kanske inte bäst, men vem som helst kan fortfarande sätta sig på soffan och slötitta på ett program vars fokus ligger på människor som halvt slår ihjäl sig. 

Det är som att det som visas på tv, oavsett dokumentärt eller påhitt, är overkligt. Man skrattar inte om man ser en människa bli påkörd av en rallybil om man ser det live - på plats, som ett nytetsankare som letade bomber & granater i Bagdad, då när den biten var aktuell.

Jag såg en människa bli påkörd en gång. Hon dog. Och jag skrattade inte alls! 
Allting är så mycket bättre på tv. 

love it

Det är inte ofta jag blir förbannad. Men nu är jag det. 

Jag är så förbannad så att jag säger att jag är för-i-bannad, precis som min fingerlöse träslöjdslärare på Djurgårdsskolan sa, när vi elever inte följde hans fingerlösa tillsägelser.

Anledningen till att jag är förbannad är för att jag slitit veckovis med att få ner Nikki French fantastiska version på Bonnie Tylers låt Total eclipse of the heart. Jag har väntat, som jag har väntat. Och när väl torrenten upplyste mig om att den var färdigladdad, och att jag laddade låtarna i Itunes, och sedan upptäcker att originalet, av Nikki French, inte finns med. Då blir jag förbannad, eller riktigt för-i-bannad.

Istället för originalet så har den här vidriga uploadern fyllt torrenten med de vedervärdiga remixar. S.k “techno-remixes”, som han så vackert har skrivit i ett textdokument. 

Jag vill lyssna på låten idag. Nu, och ett tag framöver. Och jag vill lyssna på låten i Itunes, och inte på Youtube. Men det går inte, för den här människan har inte slängt med originalet. Han borde stenas. Eller stängas av från internet. Helst både och.

Jag har en väldigt stark relation till den här låten. Det vet alla som känner mig. Och alla som känner mig vet att jag har rätt att bli arg över en sån här sak, för den här låten är stark och får mig alltid att må bra. Det är min egen pride-låt. Alla heterosexuella män borde få ha en egen pride-låt, tycker jag. Men det här är min. Ingen annans.

Det är många som håller med mig på Youtube, vill jag lova. Ibland blir jag nästan rädd för att folk tycker om det här fantastiska biten mer än mig, för de skriver väldigt pampiga saker. Det skulle jag aldrig kunna göra, för jag skrider aldrig med orden på ett sådant konstigt sätt. Men så är det ju också amerikaner vi har att göra med. 

Signaturen “Longharvest” skriver t ex:
This song is DANGEROUS man!!!!! Whenever I listen to this song in my car I tend to SPEED. It is like an electric surge arounf my car !!!!!!! 

Vilken tok! Han kanske tycker om låten mer än mig, och jag får se mig besegrad. 
Och nu är jag mer för-i-bannad än tidigare.  

1 lover