The Boss, kalsonger och nödraketer. 

Snart dusch.

Sen ska jag ut och hajfajva några polare och kolla hur läget är.

love it

Johanna har fått för sig att hon ska skaffa en plattare mage, så nu ligger hon där på golvet och gör nånting som kan liknas vid sit-ups. Jag sitter på soffan och dokumenterar hennes väg mot beach 2008 och tycker det hela är.. ganska roande. 

love it

Blajkrönika som jag skrev åt Kuriren för några dagar sedan, då jag satt i en hotellobby i Paris och var övertrött.

Jag sitter i en hotellobby i Paris. Klockan är en bit över ett och jag börjar känna mig lite trött. Mitt sällskap består av ett par krukväxter och ett gäng fransmän, och en japan. 

Man får aldrig glömma japanerna. 

En receptionist står bakom sin lilla disk och pratar med några turister. Receptionisten försöker förklara för resenären, som vid det här laget visar sig vara polack, att man inte får röka på rummet. Att man blir bötfälld och stämd, och kanske till och med kastad i finkan. Polacken skakar på huvudet, han ser nästan ut som en mycket besviken Göran Persson. 

Receptionisten slänger iväg ett öga mot mig och japanen. Jag uppfattar blicken som ett rop på hjälp men japanen reagerar inte, utan fortsätter istället med att knappa på sina datorer som han metodiskt har ställt upp på ett litet bord framför honom. Skulle någon fråga mig vad den här japanen håller på med där borta så skulle jag svara att han förmodligen håller på att bygga en atombomb. Men jag är ju lite ironisk av mig, har jag fått höra. Ibland kan folk ta illa vid sig av det jag skriver, men efter det att de fått sig en förklaring så brukar det bli lugn i stormen och allt återgår till det normala. Tills jag skapar rabalder via tangenterna, igen. 

Jag hoppas inte någon frågar mig vad den lille japanen i hörnet håller på med. Vill inte förklara mig, inte ikväll. Vill speciellt inte förklara mig på Franska. Men det skulle vara kul, om jag försökte. 

Hissdörren öppnas. Ut stiger två kvinnor i 30års-åldern. Det är några förvirrade kvinnor som snart stiger ut i lobbyn, det ser jag det. De pratar på ett språk som påminner om ryska. Jag slänger ett öga mot japanen. Men inget nytt har hänt där borta i hörnet, han är säkert i färd med att bota cancern med sina datorer och instrument vid det här laget, eller så var det där med atombomben. Jag tror stenhårt på bomben. 

– Are you speaking english?
Medan jag spionerat på Japanen har de förvirrade kvinnorna som nyss kommit in i lobbyn fått syn på mig, och framförallt min laptop. De har tassat fram, och nu frågar de om jag kan kopiera över deras bilder från kameran till ett litet usb-minne. 
– Inga problem, svarar jag. Men på engelska så klart.

Det visar sig att kvinnorna är från Polen. Inte från Ryssland, som jag först trodde. De berättar om sin dag och vad de har sett för någonting. De verkar ha haft det bra helt enkelt. 

Det är mycket de vill ha kopierat upptäcker jag i efterhand. Ungefär fyra gigabyte, fram och tillbaka. Och här sitter jag med en snålt laddad laptop. Men jag har ju svarat att det inte är några problem på en relativt överlägsen dialekt a’la Kalifornien, och då får man inte verka dum. Nej, man måste stå för sitt ord. Jag hatar ibland att jag besitter en moral utöver den vanliga, men det gör mig samtidigt till en godhjärtad kille, innerst inne. Jag brukar berätta det för folk om jag hamnar i knipa och måste förklara mig. Då brukar de lyssna. 

Nu har några minuter passerat och min laptop arbetar lika hårt som slavarna som byggde pyramiderna. Jag svär lite för mig själv samtidigt som jag godhjärtat håller skenet uppe och småpratar med de polska damerna. Men jag kan inte låta bli att undra över varför de inte valde att fråga den japanske mannen borta i hörnet om hjälp. Han hade säkert kunnat bygga en kamera åt dem. Eller kanske två. 

Men istället så frågar de mig, en kille som sitter med en snålt laddad laptop och försöker skriva ihop en krönika åt en tidning som är baserad i en medelstor svensk stad. 1100 kilometer härifrån lobbyn där jag sitter. 

Jag sneglar ner mot batterimätaren och upptäcker att den lyser rött och att den endast har 15% batteritid kvar. Damernas bilder blev just färdiga och de blev nöjda.
– You’re the best! , sa de som tack.
Sedan försvann de lika tyst som de kom. 

Hörnet där japanen satt gapar tomt. Datorerna har han tagit med sig, så jag kan inte springa över och se till så att han håller sig på rätt sida om lagen. Men det är för sent, han har hunnit bygga några bomber nu. Och jag har hunnit med att hjälpa en polsk familj att bevara sina semesterbilder. Jag undrar vem som är bäst av mig och japanen, sett ur en moralisk synvinkel. 

8% batteritid och den slår strax över på reservkraft. Det innebär att den släcker ner i förebyggande syfte. Vad det syftet nu ska vara bra för. Jag har inte hunnit med mycket förutom en överskrift och imorgon har jag ingen tid över till att skriva. Då ska vi till La Defense och efter det ska vi trängas med tusen japaner inne på Louvren. 

Japaner, Japaner Japaner. 

Träffar jag Japanen från lobbyn på Louvren ska jag fråga vad han sysslade med ikväll. Och varför han inte hjälpte de polska damerna när de behövde honom som mest. 
Det är bäst för honom att han inte dyker upp på Louvren, och om han gör det så är det bäst att han har några utförliga svar för jag accepterar inget annat. 

Hade han stått till tjänst hade jag inte suttit här, helt jävla körd. Och med en taffligt skriven överskrift, som till och med är felstavad. Jag är så körd, och allt på grund av en egoistisk och galen japan.

…. Den där jävla japanen

2 lovers

Imorgon har jag näst intill bestämt mig för att inte gå utanför dörren. Det är mitt sätt att protestera mot temperaturen här i Eskilstuna, och Sverige förstås. 

Fruktansvärt omoget, kan tyckas. Men det skiter jag i. För jag har tre ganska omogna rullar att kolla på:

The incredible Hulk
Kung-Fu Panda
Street Kings.

Den fantastiska fyran skulle varit komplett om jag också skulle se Hancock, men den tar vi vid ett senare tillfälle.

Visste ni förresten att Hancock skulle heta At night he comes, innan Will Smith lade sig i mer än vanligt i produktionen. Han antydde att porrfilmsindustrin redan har så uppenbara filmtitlar de kan jobba sönder, så han ville helt enkelt döpa skiten till Hancock - vilket i mina öron också är ganska porrigt. Men allas våran Will Smith döpte ju sin första soloskiva till Big Willy style, så visst har han ett öga för porr och synonymer som hör hemma under bältet. 

Men så heter han ju också Will Smith, och var en gång i tiden den coolaste killen i hela Bel-Air.
Peace. 

love it

Vi svenskar ska vara förbannat nöjda med våra designers i Sverige. Men det bör ju alla veta vid det här laget.

Medan märken som Acne verkar ha tagit en paus från de hysteriska modesvängarna, och istället satsat på en mer elegant framtoning, med eller utan någon twist så är det snarare motsatsen som visas upp i Paris. Och jag blev inte imponerad av det jag såg folk gick klädda i. 

Jag förväntade mig en käftsmäll som inte var laddad med något annat än ren inspiration. 
Men vad fel jag hade.

Det som cirkulerade mest kring centrala Paris var kostymklädda yuppies som gled runt på vespor. Inget illa med det, inte alls. Det är en fantastisk kombination - Kostym & Vespa. Men det är mer en självklarhet än något nytänkande. Eller hur? 
Resterande människor trampade runt i dåligt åtsittande jeans och solblekta tshirts. 

Kläderna som jag blev intresserade av hittade jag på Burberry, och i någon liten butik på Rue De Rivoli. Och Burberry är ju ingenting man köper bara sådär “hejsan svejsan”, för en snygg trench eller en kavaj går ju på ungefär mellan 30 000- 45 000 kronor. 

Shoppingen blev därför inte det jag tänkt mig, men det gör egentligen ingenting. För jag hade en alldeles utmärkt semester överlag. 

Det jag kom hem med var istället:

* Två st fotoböcker från Colette.
* En vit parkasjacka från H&M som jag bara sett i magasin och King innan. 300 kronor är inte så mycket att bråka om. 
* Ett par mörkblå mockaskor som jag hittade på Rue De Rivoli. Märket Skoskav.
* En scarf från April 77 Gallery.
* Colette’s egenkomponerade blandskiva som jag lyssnar igenom i skrivande stund. Det grämer mig lite att jag köpte den, för den kostade 28 EURO och det jag hör är inte värt mer än 50 spänn.

love it